Money Money Money...

Ambitioner är en lustig företeelse. Ni kommer väl ihåg när man gick på lågstadiet och ens lärare frågade alla i klassen vad man ville bli när man blev stor?Jocke svarade brandman, Anders ville bli polis, Sara skulle bli veterinär osv. ja det var ju väldigt beundransvärt och fint - sannerligen. Fast numera i den verkliga världen så drömmer Jocke om att vinna 50 miljoner på Triss för att ta bort honom från hans fängelse vid skrivbordet där han sitter inne i det sterila kontorslandskapet. Drömmar ger en inte pengar till hyran tyvärr... så alla har sitt pris skulle man ju bittert kunna säga.

Alla vill ju ha den enkla vägen ut egentligen - hur många av oss vill handen på hjärtat JOBBA sig till framgång? Vore det inte så förbaskat mycket skönare att bli bjussad lite för en gångs skull - att gubbfan där upp i skyarna(eller om det är en kärringjävel) ser mellan fingrarna och ger en lite spelrum.Varför var det ingen som kom på att man faktiskt skulle ha bett päronen om en dator istället för ny hockeyutrustning när man var liten? Jag menar - alla de som man tyckte var töntiga som fasen på högstadiet jobbar idag som IT-konsulter och äger nån jävla strand på sitt eget privata Gotland mitt ute i Karibien... som Robban Gustafsson sa: "Ja ä int bitter"...

Det är ju många saker som ändras i ens ambitioner och prioriteringar när man väl konfronteras med den vuxna världen. På något lustigt vis blir man latare, bekvämare - nöjer sig med mindre.Jag ville bli hockeyproffs när jag var liten - när sedan bristande talang, motivation och skador gjorde sitt så stod jag där som 18-åring med studentmössa med oklara ambitioner.Så fick man ett sommarjobb via en polare på säljföretag och vips så hade man en karriär! Sen följde andrahandslägenhet och samboliv - ja ni vet hur historien går.
Sen när man står där 5 år senare som singel och med nytt jobb så undrar man om det fan inte hade vart bättre att ha ett riktigt Kalle Anka jobb? Ni vet - typ vara världsmästare på TV-spel.
Det FINNS faktiskt folk som tjänar på pengar på det - det har jag sett på TV! Eller överhuvudtaget skulle man ju ha kommit på något som inte medför så mycket jobb, hyggligt med pengar plus att man kan ha lite kul också.Jag och min gode kamrat David kläckte en tanke om att man skulle äga en Video-butik.

För visst är det så? Man vill ju ha den enkla lyckan - att slita och ha sig? Näää... det låter ju inget roligt - dessutom har man ju sett på film att bara man är lite charmig och har lössläppt attityd så funkar det mesta. Man undrar ju onekligen vart det där beteendet/tänket egentligenkommer ifrån... Att det nog kan vara så lätt... Men självklart vill alla ha det lätt.

Om jag vann snuskigt mycket pengar - skulle jag fortfarande jobba då?I helvete heller! Jobb är nåt man gör för att man måste - för att betala räkningar och kunna ställa mat på bordet. Visst - jag är väl en slacker eller vafan det nu kallas - men jag vet i alla fall vad som gäller för mig. Såg någon dokumentär för någon dag sen om små skitungar som hade växt upp med guldsked i mun - "ingen kan nog föreställa sig hur svårt det är att växa upp på detta vis - pengar gör en inte lycklig..."JA MEN HÅLL KÄFTEN FÖR HELVETE SÄGER JAG!!!Pengar = Möjligheter = Frihet = Lycka - så!! Svårare än så är inte ekvationen - tror väl fan visst det att livet ter sig enklare om du inte har några ekonomiska bekymmer!

Att säga något annat tycker jag är att spotta oss som jobbar hårt varje vecka rätt i nyllet! Sån jävla arrogans - vafan var glada för det ni har! Själv blir jag helt överlycklig på att få 5,000 tillbaka på skatten - det är alltså mer eller mindre den slant som herr Af Svinrik lägger ner på sina frukostflingor!! Så kom för helvete inte och säg att ni är olyckliga över de pengar ni sitter på - de ger er möjligheter att VÄLJA - och det är trots allt inte pengarna som gör valet utan personen...

Ehum - undrar om det märks att jag är pank just nu och lönen infaller först på onsdag... Nåväl!
Kort sagt - jag är inte direkt någon kapitalist eller vad man nu ska ge det hela för benämning - men visst har jag slitit tillräckligt i mina dagar för att förstå värdet av pengar... Är det någon som tror att herr CP Bernadotte sitter och ruvar på samma respekt inför fenomenet? För om han är så jävla olycklig kan vi lätt byta lya alltså - det låter helt OK för mig!

“I'd like to live as a poor man with lots of money.” // Pablo Picasso

En simpel kopp kaffe?

Fredagar - dagarna då vi intalar oss själva att varje liten handling är ett tecken på revolution - att nu jävlar gäller det minsann.Den veckomässiga 8,30 - 17 rutinen har skapat sin egna lilla guerillakupp i bakhuvudet om att det är dags att bryta mönstret. Men glöm för guds skull inte att ställa larmet på mobilen i förväg på 6,30 till på måndag!
Just detta helgreaktionära beteende är en ganska intressant företeelse - för man är väl aldrig så pass levande som just mellan fredag till söndag? Att leva för helgen verkar helt enkelt vara den nya modellen för vår generation.
Själv är jag exakt prototypen för beteendet. Redan på onsdagen tänker man att det inte är långt kvar tills muren faller och man hör kampsången i form av ölbrölande lagom till klockan slår fem på fredagseftermiddagen. Jajemänsan - det ligger revolution i luften!
När helgen är så pass vital del av ens liv - hur kul har man det då egentligen resten av tiden? Nu menar jag inte att vara en deprimerande pessimist - men det tål ju att tänkas på. Vad kan man ändra på i vardagen(just detta uttryck känns ju som att det fångar in helgtänket ganska bra) för att det ska ge en samma typ av eufori som under fredag, lördag och söndag.Att vinna 50 miljoner vore ju en start - ja, jag vet... Man ska ju knega inte dega om man vill att pengar ska rulla in.
Så ikväll är det alltså en ny kamp som ska utkämpas vid bardiskar och dansgolv. Följdaktligen kommer man in på området uppvaktning - eller i hetero-man-termer kännt som "limma på brudar". Det finns en reklam ute i T-banan där en krönikör uttalar sig om landslagsfotboll och jämför med kvart i fem ragg. Typ - "ju otäckare det ser ut desto bättre blir oddsen".
Jovisst - det ligger väl en viss sanning i det. Alla har vi väl någon gång varit slav under vårt testosteron. Sånt där fenomen du garvar med polarna åt på bakis brunchen på pizzerian men sedan får rejäla skamsköljningar av... Ja ni vet vad jag snackar om!Vad många faktiskt glömmer bort med de här "kvart i fem raggen" är att de(enligt min erfarenhet i alla fall) ofta är ganska aktiva själva när det väl kommer till själva kurtiseringen. Som kille behöver man faktiskt inte alltid själv göra grovjobbet helt själv - nej, här har vi tjejer som faktiskt lägger sig lite på samma nivå som vi alko-älgar med för mycket innanför skjortan.
Och det känns ju som att det är exakt det som saknas ibland i ens singelliv - tjejer som vågar ta för sig. Vet inte om det ligger någon sanning i det här påståendet men det verkar alltjämt finnas något skamligt i att tjejer ska ta initiativ på den fronten. Förbaskat jävla synd anser jag. Jag personligen känner inte en enda snubbe som skulle känna sig "hotad" eller stött på något vis vid i sådant scenario.Det vore ju förbaskat uppfriskande ärligt talat om det kom fram en tjej på krogen och kläcker ur sig någon raggningsreplik eller så. I och för sig är ju just raggningsrepliker något som ses på med allmänt förakt nuförtiden(undrar om de någonsin har varit populära??).
Men tänk såhär: en kille som går fram till en tjej med någon form av stöt(raggningsreplik eller ej) spelar ofta "på oddset". Dvs du kan aldrig som tjej vara riktigt säker på vilken ranking du egentligen har - snackar vi godkänd, VG eller MVG liksom? Jag menar - ska sanningen ut tänker vi ju rätt hårt med könet när vi väl är på krogen.
Nu påstår jag inte att den kvinnliga delen av krogfolket är frigida, pryda små skolflickor med vita bomullströjor som säger "penis" istället för "kuk" och rodnar till oskyldiga sexscener.Men jag vidhåller alltjämt att det finns ett mer genuint rakt på sak intresse när de väljer ut sina "offer". Får de hugg - ja då jävlar blir det match.
Vi killar däremot tror ju på uppgradering eller något i den stilen...
Vidare på krogtemat:Jag och en god vän hade faktiskt en teori om hur man kan urskilja lite av tjejens beteende utifrån vad hon egentligen dricker på krogen. Huruvida det föreligger någon som helst vetenskaplig kompetens bakom dessa påståenden lämnar dock jag över till övrig expertis.
En tjej som dricker godisshots och anser att Bacardi Breezer är en grogg har nog sannolikt mer än en tillåten mängd Smurfhits och YabbaDabbaDance skivor hemma i skivbacken. Följdaktligen blir det nog inte så fruktansvärt intressanta diskussioner - om du inte också håller med om att Big Brother borde få TV-priset.

Ciderälskaren som absolut inte gillar öl är en trickig rackare. Kan ju lätt klassas in i ovanstående kategori men här kan det vara lite blandad kompott. Säkraste kortet är att se efter om hon hänger med på ett tequilarace eller inte och iaktta beteendet därefter. Det kan både vara en trevlig och vettig tös som en mindre bra variant.Men här kan du nog räkna med någon som gärna suger i sig mycket uppmärksamhet och kan tyckas lite "brudig" emellanåt. Ett inte helt ovanligt fenomen är att hon utger sig för att vara svårflörtad och vill ha en "snäll och omtänksam kille" men i slutändan av kvällen blir det nog horisontal-tango med raka motsatsen.
Kan också vara en pappas flicka som exploderar till en trevlig företeelse!

Den djupsinniga rödvinsälskaren är inte något du ska ge dig in i leken med om du inte har de intellektuella medel som krävs. Räkna med mycket PK snack - och just det - om du inte vet vilka Belle & Sebastian är eller kan nämna en enda The Smiths/Morrisey låt gör du bäst i att avnjuta din bärs på andra sidan bardisken.
Har du däremot både huvud och självförtroende med dig kan ju detta arta sig till något väldigt stimulerande - kom dock ihåg att det brukar finnas en viss stolthet hos dessa damer... Dvs du kan inte sätta dig över i något läge. Fenomenet har även kallats "Rödvins-feminister" (hey, inget ont mot feminister - men sen finns det ju de som går till överdrift också...).

Så slutligen - den ölälskande tjejen! Innan vi går in på detta bör vi understryka att det alltid bör skiljas på bruk och missbruk. Som bekant kan kombinationen av malt, humle och jäst göra underverk(?) med en människokropp - då inte minst kvinnans... Allt handlar om proportioner som sagt... ähum!
Nåväl - fördelen här är att det mesta går ner - en tjej som gillar öl är sällan kräsen - vilket ju i sin tur kan översättas till andra aspekter i livet(detta är dock inte regel - men ett fenomen som kan hända!). Kort sagt är det oftast en öppen och spontan typ du träffar på.

Som sagt - de vetenskapliga beläggen för denna skrift är totalt obefintliga utan baseras endast på mina personliga erfarenheter...

Apropå kvinnor - det är helt fascinerande vad bökigt det ska kunna vara emellanåt. På film verkar det fruktansvärt enkelt och man luras i unga dagar att tro att bara man har schysst frisyr, skinnpaj och kisar lite med ögonen så löser sig resten... Ok - dåligt exempel kanske - men vafan jag växte upp med Beverly Hills - shoot me!

Hursomhaver så inbillar vi oss att bara man håller på en hård image så kommer de kasta sig på knä framför oss. Riktigt så fungerar det ju inte längre va?
Det känns som att de har fullkomlig kontroll på världen angående den biten - eller nåja västerlandet iaf - gamle Mulla Omar kan nog fortfarande få sin vilja igenom...
Men ärligt talat - säg den tjej som inte kan få sig sitt om hon bara vill - vi pratar rent fysiskt behov alltså. Vi killar däremot är de som krälar numera.

Och är man genuint intresserad/nyfiken blir det väldans knepigt ibland. En tjejkompis till mig föreslog nyligen att jag skulle bjuda hem mitt intresseobjekt på en fika.
HEM???
"Herrejävlagud" kände jag på en gång! Blir inte det lite väl intimt? Ska man föreslå egen sängkudde och samboavtal också medans man är igång eller?
Ok - min reaktion var en smula överdriven. Men känns det inte som att det i dagens läge är som så att man flyttar de personliga och intima gränserna mer och mer bort från verkligheten?
För sisådär 5-10 år sen hade det ju inte varit någon märklig sak att ta hem någon på en oskyldig fika. Nuförtiden då mycket av vår kontakt med omvärlden och till och med våra närmaste sker via teknik så blir The Real Thing så otroligt mycket mer intensivt och intimt0!
Visst - en fika på ett kafé på Söder är helt OK - neutral plan liksom - no big deal. Men att kliva in hemma hos någon om det enbart är 2 personer som vistas där utvecklas direkt till en potentiell knullfest á la Dokusåpa eller någon form av drama åtminstone.

Och tyvärr - det blir fan inte bättre av att det är killen som ber tjejen komma över... Nu kanske det bara är jag - men när en kille kör ett så hårt initiativ skulle man nästan kunna tänka sig att det står "Knull" i pannan på honom...
Nu är det inte där mitt primära intresse ligger apropå min presumtiva dejt... (Don´t get me wrong - I most definetly would - men har man hyfs så har man!) - men risken finns att man missuppfattas.

Generellt verkar hela grejen vara full av olika fasor och förhoppningar - som sagt The Real Thing blir så otroligt mer intensiv och intimt!

Fast i och för sig... vore det inte jävligt tråkigt om livet inte var det? Att liksom gå på sparlåga genom dagarna...

Nä - man får väl kanske ta sig i kragen och föreslå en kopp kaffe till den unga damen?
Vad är det värsta som kan hända förutom livets dagliga gång?

This is a mans world...

En vacker(nåja) dag står man där och inser att väldigt, väldigt små saker har varit totalt avgörande för ens hela totala existens. Det har varit själva essensen av hur du definierar dig själv som person.

Jag tänker själv på hur jag alltid såg mig själv som min ex-tjejs kille - vi var en enhet - ett typiskt VI. Ni vet såna där som man verkligen kan tokäckla sig på när de sitter på en fest och pratar i VI termer hela tiden och inte fan är det ofta du ser nån av dem ute på krogen separat. I bästa fall blir det "Nej, grabbar - klockan är 01,00 så jag måste hem nu och massera tjejens fötter - men hoppas att efterfesten med gratis sprit blir kul!"

Ok - nu tog jag kanske i lite granna... Men det intressanta i det här är att man som singelkille fördömmer denna typ av beteende. Man säger att man har givit upp den fria viljan och är en "toffel" eller "knähund" osv... Just denna typiska och ack så urvattnade benämning av ens bättre hälft som "regeringen" som får mig att vilja spy.
Sen sitter killpolarna och garvar gått åt hur "han gått ner sig" och fram åker snusen upp i läppen, man drar en fis och sveper bärsen varpå man muttrar "fan vad skönt det är att vara singel så man kan vara en man på riktigt!"
Och i samma sekund som brakskiten går loss i luften garvar vi som på mellanstadiet och känner "ja jävlar - det här är frihet!" - Nån som känner igen uttrycket "Usch, tjejbaciller!"?

Det riktigt tragikomiska i kråksången är att man gärna i ensamt tillstånd konstanterar att man känner sig ensam och att något vitalt saknas.
Varför är det som så att vi killar ska vara skitglada åt att vara fria singlar? Visst - jag köper konceptet om att man inte ska vara totalt beroende av en person - men just att känna en närhet och vilja dela något med någon... varför ses det som något hotfullt mot vår "manliga frihet"?
Exemplet med att "gå hem och lyda regeringen" är nog det mest talande. För oss killar blir det att vi får hålla tillbaka våra innersta lustar och krypa till korset som någon form av undergiven skolpojk.

För tjejer verkar det vara en smula annorlunda - om de går hem tidigare från krogen eller så är det ofta för att "ta hand om" eller bara rent utav "träffa" sin respektive. Här är det inte tal om att "lyda regeringen" (ok för de som är i någon form av destruktivt förhållande som går ut på underlydnad - men men...).
Nej, istället förefaller det vara en mer uppriktig lycka eller lust till att umgås med sin partner. Som om det feminina valet styrdes mer av fri vilja medans vi killar inget hellre vill än att dricka bärs med grabbarna natten lång - jag menar tjejen är väl bara till för att knulla med eller???

Så vart nånstans står jag själv då i denna skala?
Ja - ärligt talat vet jag inte. Jag vore en hycklare om jag påstodd att jag inte uppskattar det grabbiga elementet kring vardagen - och visst har jag också droppat nån besk kommentar angående en killpolare som är med tjejen och tittar på "Love Actually" istället för att hänga en kväll på Söderkällarn och snacka tuttar och dagens musikklimat.
För visst är du mångt och mycket resultatet av den omgivning du är i. Jag var en helt annan person när jag hade sambo - man gick hem tidigare från krogen, kollade på "brudiga" filmer och serier - hängde med på IKEA fastän man hatar stället - tyckte att "jovisst, små barn ÄR sååå söta" och gick med på att ha katt. Ja, ni hajar grejen...
Men gjorde jag detta pga någon form av underlydnad? Var jag kuvad av nån makt större än mig själv?
Ja visst fan var jag det! Men vad många glömmer bort är att det var det lilla tivolit i magen som styrde detta. Det stora ordet på K...
I slutändan handlade det om en prioritering alltså - en vilja att ge och ta med den person som kan innebära så otroligt mycket.

Just där verkar det som om tjejer kan var mycket mer ärliga och framåt än vi killar som måste gömma oss bakom "regeringen"...

Jag kommer i alla fall gärna ta mig en kväll i soffan med någon risig "chic-flick" för att göra min framtida tjej glad precis på samma sätt som jag utan samvetskval hänger med grabbarna och dricker bärs och snackar tuttar och skit på nån obskyr bar på söder och tultar hem runt klockan 5.
Likväl som hon och hennes kompisar kommer köra sitt race med krogvändor, middagar och snacka kuk-storlekar och fan vet vad mer...

Det är inte det viktiga - det handlar inte om den grejen - handlar inte om kontroll över din partner eller ens sig själv.

Det handlar om att kunna ge så mycket som möjligt av sig själv i varje situation till de man uppskattar - om det nu så är flickvännen eller polarna. Sen får man gärna kalla mig "toffel" eller "ego-svin" beroende på vilken del av planhalvan man befiner sig på bäst fan man vill.

Som James Brown sa: "This is a mans world - but it aint nothing without a woman or a girl..."