CLICK HERE FOR BLOGGER TEMPLATES AND MYSPACE LAYOUTS »

söndag, november 12, 2006

Som ett skepp från kust till kust...

Jahaja - så har man lyckats med att bli singel igen då...

Sin vana trogen känner man ju som man att man är "bunden" och inte "fri att uttrycka sin egen person" och får därmed kalla fötter och hoppar ur.
Nu är ju det självklart inte den hela sanningen bakom min nyfunna civilstatus men men...

Problemet är ju den här jävla Ulf Lundell grejen att man tror att en kvinna ska komma och rädda en från ens egna privata fängelse som är sig själv. Det är ju så det ser ut - kvinnan äger kärleken och är den som ska GE medans mannen ska TA.
Visst - man är påläst och har sonderanalyserat allt vad könsroller heter fram och tillbaka men likförbannat kutar man runt med världens jävla bekräftelsebehov som en liten ungjävel med tuttmjölksabstinens!
Det finns ju en förödande ironi i det hela - man vill vara singel för att få möjlighet att bejaka "sin manlighet" och göra som man vill(läs: knulla så mycket tjejer som möjligt och tro att man är James Dean on steroids...) men så sitter man ändå och gnäller över att man "inte har någon tjej och bara vill ha någon att MYSA med..."

Jahaja - så går man och blir tillsammans med någon och vad händer? Man känner sig kvävd.

Okok - nu är det ju inte en genomgående regel för alla förhållanden, men i mitt fall verkar det vara ett återkommande fenomen.
Det är ju en ständig jakt på nåt bättre - den ouppnåeliga kvinnan - Venus och hela den där jävla skiten... Man har ju byggt upp någon sanslös bild av hur det BORDE vara - ideal och önskningar med mera. Slutresultatet blir ju att man fullständigt bortser från det subjektiva i det hela och reducerar kvinnan i fråga till ett objekt. Hon finns där för att tillgodose MITT behov. Återigen: Kvinnan ger - mannen tar.

Mitt senaste ex sa nånting som är så självklart men som man uppenbarligen har enorma problem att ta i handling.
Att ta någon för vad de är. Att ha en PERSONLIG kontakt - återigen den här konflikten mellan objekt/subjekt.

Men är det inte det majoriteten av oss gör i ett förhållande? Vi ser den andre som den del som kompletterar oss - som ska bekräfta, förstå, trösta och åtrå oss. Någonstans där på vägen glömmer vi att den andre inte är mer än en person som är lika morgontrött, tråkig, bakis-stinkande, höstdeprimerad, osäker i sina stunder och fullkomligt normal(nåja) som oss andra.
Den här artificiella piedestalen vi gärna sätter upp vår respektive på skapar ju en rejäl backlash när verkligen sedan uppdagas - att det är en PERSON och inte en gud/gudinna vi har att göra med.

Man säger ofta att den man är med ska vara ens bästa vän. "Vi kan dela på allt - det är som om vi vore samma person". Men jag vet inte jag... den kravlösa kärlek jag känner till mina vänner kan jag inte riktigt påstå att jag känt igen i mina förhållanden.
Just den här avslappade och skitsnacksdoftande atmosfären där allt bara är lugnt. Vissa stunder har det väl infunnit sig också men det är alltid det här "partner-tänket" som ligger tryckande på det hela. Sen vet vi ju hur det är med uppoffringar och allt sånt för att man ska umgås och allt det där.
Nej fan jag vet inte - jag har väl kanske en tendens att bli tillsammans med folk jag egentligen inte känner så bra helt enkelt. Just det kan ju förklaras av mitt enorma bekräftelsebehov troligtvis.
"Jag har ingen - alltså ÄR jag ingen". Hela den melodin om att man behöver någon för att rättfärdiga sin existens som person - du stiger i värde som pojkvän/flickvän. Tragiskt - i know... men kom igen - titta på hur samhället är uppbyggt! Tvåsamhet förespråkas som norm och åtråvärt. Dejtingsajter, dokusåpor, parrabatter - you name it. Budskapet är tydligt: "Gör din samhällsplikt och skaffa någon".

Så visst - jag är även jag lagd åt det hållet att ett "seriöst" förhållande är åtråvärt - problemet är väl att den presumtiva partnern måste kunna vara införstådd i grejen med att inte objektifiera eller tro att bekräftelsen ska komma från den andre parten.
Det är ju trots allt bara en själv som kan göra den saken...