JAG ÄR MAN!

Fredag 3/4 kl 21.00 på Västgöta Nation (Uppsala) så spelar jag min egna föreställning "JAG ÄR MAN!" på PLEJ! teaterfestival.

Vad innebär det egentligen att vara man i dagens heteronormativa samhälle?
"JAG ÄR MAN!" är en enmansföreställning som tittar på många av de ingredienser som skapar den manliga könsrollen så som socialt tvång, sexualitet, machokultur, hedersbegrepp inom våldskultur, synen på kvinnan, kärleken och den ensamhet inom sin egen identitet som man kan uppleva när man strävar efter att bli en person snarare än ett kön.
Detta är en bekännelse - ett rop på hjälp - ett bittert konstaterande - en kampsång - eller måhända ett manifest...

Föreställningen visas i samarbete med PLEJ! teaterfestival & Scenkonst Uppsala.

http://scenkonst.org/

---------------------------------

Manus & medverkan: Jakob Engblom
Regi: Alma Lindé
Biljettpris: 75 kr / 110 kr
(190 kr / 250kr för att se festivalens alla föreställningar)

-----------------------------
soundtrack:
Shed Seven - "Dolphin"

Det är nåt jävligt obehagligt med att Nina Persson sjunger "stronger than Jesus"... dels så kommer ju människan från bibelbältet, sen har jag alltid tyckt att hon har nåt i blicken som påminner om Carolas crazyness... nåt med ögonen är det iaf!
Och sen är det ju så bisarrt jävla tråkig musik hon frammanar - vaf fan är det som folk uppskattar med henne egentligen? Den där rösten vet jag inte ens om den är en röst... Jaja... jag behöver inte gilla det - men framförallt FÖRSTÅR jag det inte.

På tal om annat som jag inte förstår: mitt hår har börjat betee sig rätt märkligt nu när det får råda fritt. Jag har ju en vadslagning med trummisen som går ut på att vi inte får klippa oss förrns i juni. Fast jag tror att mitt ska få växa på tills årsskiftet iaf... man får se! Hursomhaver så börjar svallet nå rejäla 80-tals proportioner! Det skulle ju för fan ge Dean Andersson (MacGyver) seriösa mindervärdeskomplex!
Jag tänker bara på Zohan... "Avalon..." ja, gud ja...

---------------------------------------
soundtrack:
Jimi Hendrix - "All Along The Watchtower

Saviour in the Nöd

Man behöver ju folk ibland, som bekant. Och ställa upp för de nära och kära ska man sannerligen göra. Och visst blir det enklare om man är två. Sällskapet blir ju trefvligt dessutom.
Det är nåt jäklgt betryggande i hur avslappnat det kan vara med ens polare ibland. Att det liksom alltid flyter på och man förstår varandra oavsett - man hajar också vad man behöver och vad som uppskattas.
Lite fix-it-up, käk, bra snack, tilltugg och x-box. Ja, så enkelt kan det vara ibland!

---------------------------------
soundtrack:
Millencolin - "Done Is Done"

Jag är jag.

Fick mig en liten funderare häromdagen genom en kopp kaffe och mycket givande diskussion med en god vän.
Jag kom att tänka på hur man (alltså: JAG) har manipulerat partners genom att trycka på bekräftelseknappen.
Och just den grejen liksom... det här med att man söker bekräftelsen i ett förhållande... jag menar: visst, ok - alla behöver vi någon form av bekräftelse, men frågan är om man verkligen kan kräva att andra människor ska förse en med detta? Är det någon sorts valuta som används i den konstruerade VI-formen som 99% går in i?
Jag inser ju att detta är en smått retorisk fråga och att svaret självfallet blir NEJ, men ändå är det ju som så att det är vad de flesta GÖR. I vissa lägen känns det till och med som att det förväntas!

Men jag minns hur jag själv sa till ett ex när jag fick nog av det här sjuka beteendet.

"Jag kan inte vara din terapeut, vårdare, ditt ankare eller ens någon av de där rollerna. Det jag är och alltid kommer att vara är mig SJÄLV. En person. Jag har aldrig låtsats vara något annat. Jag är ingen frälsare. Det är inte mitt jobb att vara den som är den. Det här förhållandet - eller något annat, för den delen - ska inte vara ett JOBB. Och om det inte duger med att det är MIG du får så är vi ute på helt fel spår här. Då ska du inte vara tillsammans med någon - allra minst mig.
Och ärligt talat: om det är det där som du vill ha så vill du inte ha MIG. Då är det en produkt som du vill forma mig till som du vill ha. Men jag är som sagt bara jag. Och jag går nu."

Ja... så kan det bli. Än idag känns det som bland det klokaste jag har sagt till någon. Men jag vet att jag själv har kört exakt samma jävla spel x antal gånger. Men jag har väl på nåt vis erkänt det... Någon form av sjukdomsinsikt, kanske? Och jag vet på vilket sätt jag vill bli behandlad och hur jag ska behandla min omgiving.
Jag märker dock att en hel del ryggar när jag inte ställer upp på de där reglerna.

Fast å andra sidan - vad ska jag med dem till om de ändå uppenbarligen inte vill ha mitt sanna jag...?

------------------------------
soundtrack:
Therapy? - "Don't Expect Roses"

Flanell & nostalgi

Var ute i Vallentuna i helgen och hängde med syrran. As usual blev det "Reality Bites" på DVD med tillhörande snask. Herregud, vad jag kan längta tillbaka till 90-talet... Musiken, stilen, den icke-kommersiella inställningen... ja, fan - det var bra mycket skönare på den tiden känns det som. Men jag menar - klart att man idealiserar den tiden eftersom man hade sin "ungdoms glansdagar" då samt att man har sitt soundtrack där. Mycket minnen...

Men bara en sån sak som att Winona Ryders Lelaina är hur jävla snygg som helst i sketen t-shirt och mjukisbrallor. Det behövs inte sminkas upp eller porras till. Inte en tillstymmelse av läppglans, push-up eller nåt annat dravel.
Och det var liksom inga ansträngda poser eller tillhörigheter som behövde marknadsföras på nåt vänster. Steve Zahns homosexuelle karaktär Sammy är verkligen en PERSON och inte nån sexualitet som ska vridas och vändas på eller bli helt till sig i brallorna över Prada-väskor eller några som helst stereotypa "bögmanér" överhuvudtaget. Det var liksom ingen GREJ!
Och inget fördömmande kring det att Vickie (Janeane Garofalo) antecknar ner sin sexpartners i sin svarta bok och att hon är uppe i sisådär 70 st. Ingen horstämpel eller nånting... Kan ni tänka er att den grejen skulle göras i en film idag? Ok, finns säkert undantag som bekräftar regeln, men vi vet ju alla vart skåpet står med moralen idag - inte minst när det kommer till hur kvinnors sexualitet stigmatiseras om och om igen.
Sen finns där såklart anti-hjälten i Troy Dyer (Ethan Hawke) med slusklooks och grymt sköna citat. Men hans sexyness ligger liksom på ett annat plan och det är framförallt hans humor som är grejen!
ok - jag vet att jag sätter upp den här filmen på en piedestal... men försök att se det från min synvinkel: Jag är så evinnerligt trött på den ytlighet som präglar allt jag ser och upplever idag. Tamejfan allting är bara t-shirts numera. "Varsågod - köp en livsstil!"
Jag menar: vad faaaen är grejen med "emo" egentligen??? När blev det en jävla frisyr?
Så mycket skönare när man bara kunde nöja sig med jeans och t-shirt liksom... kanske en och annan flanellskjorta också, såklart!

Och musiken... ååååh! MUSIKEN! Jag är så vansinnigt sugen på att dra igång en 90-talsrock klubb igen. Bara schysst musik från 90talet, kanske någon som kör låtar akustiskt, bra bärspris och bra häng. Ingen jävla klädkod och grejer...

Sen ska väl tilläggas att jag är lite sucker för den sortens romantiska utveckling som försiggår i "Reality Bites"...
Ja, herregud... Det är för vackert!
Kan man inte få träffa på någon underbar person som bara trivs och är skitsnygg i just slabbiga t-shirts och nonchiga jeans? Eller vafan.. hon får väl ha på sig vafan som helst, men liksom inställningen ska finnas där... att det verkligen inte spelar någon jävla roll.

Och nej - jag bryr mig inte alls om du är lite skitig i håret eller inte har sminkat dig idag... om du nu trivs med att vaxa benen eller tvärtom - fine by me! Kan låta lite klyschigt men... det som gör dig vacker är helt andra grejer än det som Veckorevyn vill få dig att tro.
Tro mig...

------------------------------------
soundtrack: "All I Want Is You" - U2