He's not that kind of girl...

Jag är en man. Det är ett helt odiskutabelt faktum - absolut. I och med detta förväntas jag besitta vissa "talanger" eller "egenskaper". jag antas även vara tävlingsinriktad och allmänt maktkåt - såtillvida jag inte vill vara en "fjolla". Nu är det emellertid som så att jag är välsignad (eller hur man nu vill se det) med en kroppsbyggnad som ger ett allt annat än "fjolligt" intryck.
Tack vare detta blir jag som man konstant påmind av att många andra män vill hävda sig gentemot en i någon form av tuppfäktning - eller vad fan..? Vi kan väl lika gärna kalla det penismätning eftersom det mer eller mindre är exakt vad det är. En form av bekräftelse på ens ego som man - vilket då ju tragiskt ofta är placerat just till kuken.

Vid åtminstone tre tillfällen under denna sommar upprepade sig något som jag fann väldigt stötande ärligt talat.
Jag sitter i lugnan ro på någon pub i Stockholm och en tämligen berusad manlig homo sapiens vaggar fram mot mitt bord för att inleda ett i hans tycke normalt samtal män emellan.

- Tja! Du är ju en rätt stor snubbe, eller hur? Kväker han ur sig.

Jag blir ju först lite förvånad över hans val av tilltal gentemot mig då vi ju faktiskt är fullkomliga främlingar. Men jag vill ju inte vara direkt otrevlig på direkten utan försöker ha visst överseende med detta varpå jag svarar:

- Ja, jo. Det antar jag väl att man skulle kunna säga, hur så?

Här drar den charmante mannen lite på smilbanden och tar en väldigt stor klunk öl som sipprar genom det fula flinen och utbrister sedan:

- Vi bryter arm, du och jag! Va? Eller hur? Kom igen!

Här faller ju hela mitt ansikte och jag tittar på honom som om han precis hade sagt att Hitler minsann var en sympatisk krabat som gjorde mycket gott för den kulturella mångfalden i världen. Vad i helvete säger människan egentligen?

- Ursäkta? Exakt vad skulle det vara bra för? frågar jag följdakligen för att se vilken lysande anledning som kan tänkas ligga bakom detta. Jag väntar med spänning...

- Äh, kom igen! Brudarna gillar ju att titta på sånt vet du väl? Vaddå? Klart vi ska!

Han skruvar lite på sig och verkar liksom se på mig som om vi pratade två helt olika språk då jag omöjligtvis kan förstå hans behov att hävda sig via denna metod och använda mig som någon form av hävkraft för att jag förväntas besitta vissa egenskaper. Eller helt enkelt att jag ska vara en "sån kille".

Jag tittar på honom med väldigt bestämd blick och säger:
- Du, jag har inget som helst behov att att bevisa något inför dig eller någon annan människa jag inte känner eller bryr mig om.
Om du nu tycker att det är så jävla viktigt att hävda dig själv som stereotyp man så kan du väl lika gärna gå in på muggen och runka ikapp med någon och mäta kuk för det är väl vad det här egentligen handlar om för dig?
Det är väl själva fan att jag inte ska kunna sitta här och bara ta en öl utan att du ska komma fram och göra en jävla massa antaganden om mig som person bara för att bär en armlös tröja och råkar ha muskler och är man?

Föga överraskande stod ju snubben där och bara gapade och utstrålade samma intelligens som en stoppskylt. Inte mycket verkade ha gått in men nog var han förvånad över att jag hade avböjt hans invit till denna härliga förbrödrande aktivitet.
När han så vände på klacken för att gå därifrån hör jag honom mumla över axeln:
- Jävla feministbög...

Om jag nu hade spöat skiten ur honom verbalt innan kändes det som en ren jordskredsseger när han väl uttalade dessa bevingade ord för att fästa min ståndpunkt ytterligare.

Varför just vi?

Utdrag ur Med uppenbar känsla för stil av Stephan Mendel Enk:

”Om en kurdisk man mördar sin dotter är det den kurdiska kulturens fel. Om ett gäng invandrarkillar våldtar en tjej är det integrationspolitikens fel. Om en alkoholpåverkad man misshandlar sin fru är det alkoholens fel. Om en man hugger nere en minister på grund av röster han hört i huvudet är det psykvårdens fel. Och det blir rundringningar till moskéer och skolor, smygtagna bilder på langare som köper ut sprit till minderåriga, reportage om manodepressiva massmördare utanför nedlagda vårdhem medan rubrikerna vrålar ”Skäms Engqvist”, ”Avgå Bodström”, ”Vad gör du nu, Mona Sahlin”. De ansvariga ministrarna får skamset komma till Aktuelltstudion och utlova skarpare lagstiftning, mer resurser och att staten nu bannemej ska markera för de här flyktingarna vad som gäller här i landet. Och det tar aldrig slut, det måste vara någonting utifrån, någonting främmande som nästlat in sig i de här männens hjärnor, för våra killar gör inte sånt. Men i det här fallet är faktiskt statistiken så förkrossande entydig som den nästan aldrig är annars. Den säger mycket tydligt: det gör de visst.”

Tidningen Macho publicerade för ett tag sedan en artikel där en "sakkunnig" uttalade sig om hur det kommer sig att just män är överrepresenterade i brottstatistiken - framförallt våldsbrott. Nu kommer jag tyvärr inte ihåg vad det var för nisse i fråga men jag har en vag föreställning att det var Göran Lambertz som sitter som JK (Justitiekansler). Hursomhaver gick herr Lambertz in i ett resonemang som byggde på att vi män är mer genetiskt benägna till dessa handlingar. Han intog alltså en biologistisk ställning till det hela. Jahaja - så enkelt var det. Något som irriterade mig oerhört var dessutom att Tidningen Macho inte på allvar gick in i en frågeställning kring huruvida rådande könsroller och allmäna uppfattningar om dessa påverkar eller möjliggör denna våldsamhet hos män?

För några dagar sedan tog jag tillsammans med mina teaterkollegor del av ett radioprogram vid namn "Mannen som förbrukningsvara".
Här fördes ett liknande resonemang från en föreståndare vid en rehabklinik för de som drabbats av allvarliga nackskador till följd av riskfyllt beteende. Drygt 80% av de drabbade var män - vi pratar alltså i regel om självförvållade skador som t ex att hävda sig genom att dyka i okänt vatten på fyllan osv.
Denne föreståndare ansåg då att anledningen till att just vi män har ett mer riskfyllt beteende grundar sig i att det minsann var dessa män som stod pall som jagade bort alla sabeltandade tigrar och sedan fick lägra kvinnorna. Japp - det var så han sa. Det är den typen av män som har överlevt.

Paradoxalt nog så är det ju bevisligen som så att just vi män lever ca 4-5 år kortare tid än kvinnor. Detta beror tämligen uteslutande på för tidig död till följd av krig, hjärt- och lungsjukdomar, cancer, trafikolyckor och allmänt riskfyllt beteende. Vi verkar med andra ord vara medvetet mer oförsiktiga och se våra liv som försumbara.
Varför är det flest män som är adrenalin-junkies som man kallar det? Varför kör vi fortare i trafiken? Ja just det - kärringar är ju fjollor på vägarna - just det... glömde det! Men de överlever i alla fall i högre utsträckning.

Kan det vara som så att vi män får för oss att vi måste "go out in a blaze of glory"? Det har ju onekligen alltid funnits någon form av fåfäng beundran inför de män som leker med döden. "Doers" kallar man de för i USA. De som leder skaran - något som finns så vackert beskrivet i Stephan Mendel-Enks "Med uppenbar känsla för stil". Det är ju dessa personer som utför manlighetens dirty work. Om de sedan är våldsverkare eller ej är egentligen ganska irrelevant faktiskt för det är ju ändå ett lätt psykopatiskt beteende som krävs för att upprätthålla en patriarkal maktstruktur.

Stå pall.

Behärska dig.

Upprätthåll den inre hierarkin.

Offra dig för något som är större och viktigare än dig själv.

Följ den stenhårda uppdelningen mellan offenligt/privat.

Sen kommer vi och skyller på någon form av yttre påverkan som konflikter mellan kulturella uppfattningar såsom kristen/islamsk kultur.
En till paradox är att samma personer (i huvudsak män) som hävdar att vi faktiskt bara är sådana - det är helt enkelt genetiskt, grottmannen du vet - också är de som säger att vi vanliga killar ju faktiskt inte sysslar med sånt. Att de är de där andra som drar ner oss i skiten. Men har vi inte någonstans inpräntat i oss att det faktiskt handlar om att hävda sig här ute i den stora världen? Antingen är man bäst eller värst - inget mediokert trams. Det är väl det hela "In a blaze of glory" mentaliteten handlar om? Har man inte levt ett spektakulärt liv kan man ju åtminstone göra en spektakulär sorti. Eller påverka andra människor på ett extraordinärt sätt - och oftast i form av en fysisk eller psykisk våldshandling. Varför är det t ex som så att manlig destruktivitet allt som oftast är extrovert medans kvinnlig hellre är introvert?

Är det inte mer killar/män som ger andra på käften för att de själva mår dåligt? Är det inte fler tjejer/kvinnor som skär sig själva för att de själva mår dåligt?

Varför flippar inte resterande 50% av befolkningen ut lika ofta i dessa vansinnesdåd?
Jag tycker som sagt att det är ytterst märkligt att det verkar saknas en debatt kring vilka män vi egentligen skapar med de könsroller som ses som normativa idag. Vad för något är det som möjliggör att vi som män kan - eller vad som får oss att tro att vi kan och därmed tar oss utrymmet till det - skada vår omgivning så pass som vi faktiskt gör.

För nu ska vi vara helt ärliga med hur det faktiskt ser ut rent statistiskt:

Det ÄR vi män som utför dessa dåd i störst utsträckning. Och vi är alla delaktiga i att upprätthålla ett system där vi kan röra oss fritt på bekostnad av andra människors - i synnerhet kvinnors - ständiga fruktan för det latenta hotet.

Vi tjänar på det allihopa. Vi har våra soldater därute vid frontlinjen som gör grovjobbet. Sen kan vi klappa oss själva på axeln och säga att vi faktiskt bor i ett så bra land som Sverige där vi inte könsstympar våra kvinnor. Vi blev ju faktiskt utsedda till världens mest jämställda land av FN 1995 så då kan väl jag som man nästan springa runt på stan med en guldmedalj och t-shirt som förklarar att jag tillhör de mest jämställda männen så är allt lugnt? Vi har ju gjort vår del eller? Vad är det du gnäller om då, kärring? För det är inte ni kvinnor som har bidragit till den s.k jämställdhet som vi kan lyxa oss med här uppe i norr, bara så du vet!

Vi har glömt något som är otroligt viktigt. Något som ligger inpräntat i varje människa oavsett kön och som vi lever med som en underliggande sanning bakom alla fina ord om att vi faktiskt också diskar och städar och tar ut pappaledighet.

Att vi män faktiskt KAN bruka våld. Det är VÅRT privilegium. För det är ju sådana vi är. En smäll på käften som utdelas i krogkön om någon säger något olämpligt - det är ju ingen stor sak!

Han pissade på mitt revir!

Om någon beter sig som en idiot då smäller det ju liksom...

Det har ju till och med JK Lambertz berättat för oss att vi är genetiskt benägna till. Så med andra ord får ni passa er därute...

Du är vad du knullar...

Egocentrism kan mycket väl vara rent av en nödvändighet för att överleva som man. Åtminstone verkar det som så när man sitter i grabbsällskap och smärtsamt konstaterar att allt - precis ALLT - som sker i mannens omgivning är något som ska sättas in i någon personlig relevans. Att göra någon form av empatisk ansats eller rollövertagande verkar tämligen sekondärt eller obefintligt.

Ett klockrent exempel på detta fick jag tydligt bevis på inte alltför längesen - eller herregud, det bevisas väl dagligen i snack killar emellan..?
Scenariot är följande: två goda manliga kamrater diskuterar sexuella bravader över en öl. Det kommer fram att den ena minsann fick till det under gårdagen. Den första frågan som dyker upp från kamraten är "var hon fräsch då?"
En rätt normal och i vissa perspektiv motiverad fråga kan tyckas. Men det är här det fina i filmjölken kommer så att säga...

I och med att kamraten som fick till det VET att tjejen som han låg med under gårdagen inte klassas som Elitserien så måste han på en gång gå in i en form av försvarsposition. Det faktum att han SJÄLV har haft en uppenbar sexuell attraktion till kvinnan i fråga är helt irrelevant. Det viktiga är huruvida kamraten godkänner hans erövring eller ej. Och lita på att om detta ragg inte ligger kamratens tycke i fatet får den andre smaka på gliringar, spott och spe i sann "kamratlig grabbanda"!
Det är ju t ex ganska knäpp grej att man hör dem dra till med: "Ja - asså visst hon är kanske inte jättehet - men hon är jäkligt smart och har grym personlighet!"
OK! Backa bandet!! Tycker man inte någonstans då i hela den här bedömingen att definiera sig själv via den man knullar med att just kvaliteter som har att göra med intelligens och social kompetens kan vara väldigt avgörande eller likvärdiga värdemätare? Är inte drycken inuti förpackningen en ganska vital bedömningspunkt likväl?

Uttryck som "chubby-chaser", "tårt-tömmare" eller "går på andrahandssorteringen" har man ju hört till leda... Det intressanta är ju som sagt att det generellt sett inte är killen som genomfört dådet som drar dessa slutsatser i första hand. Är det ändå inte han som borde vara "drabbad"?

Visst - att folk "skamknullar" är jag fullkomligt medveten om och man kan väl inte se sig i spegeln med knuten näve VARJE gång(eller visst finns det puritaner som "lyckas"). Men det är väl ändå en grundläggande grej att man faktiskt knullar med någon man tänder på i något avseende. Dvs valet av sexpartner bör vara något väldigt individuellt och subjektivt. För det ÄR det när det väl kommer till kritan. "Är jag peppad eller inte? Knulla eller ej?"
Men så kommer det till det här med den allmäna bedömningen:
"DU ÄR VAD DU KNULLAR"

För om min killpolare vill ligga med "såna tjejer" - vafan säger det då om mig? Och om honom?

Att sedan unna den personen den njutningen som trots allt ligger i den sexuella aktiviteten finsn ju inte riktigt på kartan. Nix - du har skamknullat! Fy fan! För även om jag som din kamrat faktiskt inte har ett jävla skit att göra med vem du ligger med så tar jag det personligt!

För där är vi igen: Allt i min omgivning handlar om MIG! Om min omgivning har en attraktion till något som i samhällets ögon inte ligger på rätt nivå - maktskala - status - kalla det vad fan du vill... ja, då drar det ju ner min image på något vis!
Från blöjåldern lär man sig någon väldigt bisarr kodex att följa. Erövringsmentalitet om man så vill. Att t ex skryta är ju som bekant något som är ganska manligt drag rent generellt. För man ska vara herre på täppan. Man vill ju inte tillhöra det där laget som ligger och harvar i de lägre divisionerna, du vet..?

Jag sa nyligen till mina teaterkollegor att manlighet med dagens mått och den sociostrukturella press som man omges med kan visualiseras med en bild av en 50 cm erigerad penis som bär på en hemmabioutrustning. Vad jag menar med detta är att just den sexuella identiteten och ens preferenser är så otroligt avgörande nuförtiden att de nästintill är viktigare än ens politiska ställningstaganden - ironiskt nog så brukar dessa två faktorer dessutom separeras trots att de har ALLT med varandra att göra enligt min åsikt. Det är en statusfråga som är lika genomtydligt ytlig som materiella tillgångar.

I och med att vi inte längre har en naturlig plats på täppan p ga det officiellt jämställda samhälle vi lever i(jag använder ordet "officiellt" för att belysa att patriakatet alltjämt dominerar) och vi måste således kompensera detta genom att upphöja oss själva över normen.
Därigenom är det inte acceptabelt att knulla en "tårta". Det sänker min status som man och "när man väl vart nere och grottat i Korpserien så sabbar man sitt självförtroende och kan inte ta sig upp till Elitserien igen" som jag hört diskussioner om. Sanning att säga har jag väl vart inne i dessa tankar likväl så jag är inte bättre jag. Men alla har ju sitt uppvaknande å andra sidan...

Men vi kan aldrig erkänna för oss själva eller förmå oss att bryta ner analysen på rätt nivå.
Knulla handlar aldrig om just att knulla. Att det är ren njutning såsom du själv önskar den.

Nej - knulla handlar om bekräftelse. Knulla handlar om kuken. Kuken är mannen. Mannen är makt.

När gemene man inte riktigt har samma forum att utöva sin makt såsom i det offentliga rummet förr i tiden blir just sex en utmärkt arena att framhäva sin gladiatorlika sida på.

Det har ju bildats - eller den kanske alltid har funnits? - en form av fåfänga kring ens egen sexualitet. I dagens statusfixerade samhälle har just sex blivit en enorm reklampelare speciellt för oss "undernärda" män som står och vevar frustrerat på toppen av täppan som inte uppmärksammas med samma tycke längre.
För är det något vi förstår så är det status och makt. Vi har ju trots allt haft ensamrätt på den fronten i ett antal tusen år...

Slutsatsen är att i och med att den överväldigande majoriteten(och nu tar jag detta ur ett heterosexuellt perspektiv då det är normen) män ser det kvinnliga könet som lika med sex blir detta vår uttrycksform.

På just denna arena har vi män fortfarande makten. Promiskuöst leverne är alltjämt något som klingar synonymt med ett kvinnligt begrepp för de flesta - tänk efter själv... inte sant?

Vi män däremot är ju i samhällets historiskt förblindade ögon erövrare som sagt. Och vi är väl alla överens om att ett land med en diamantgruva(dvs den klassiskt sköna kvinnan) är en större erövring än något medelmåttigt?

Den sexuella arenan har blivit det nya slagfältet - där män förr definierade sin makt och status i form av krigsbyten och koloniala vinster har vi nu en situation där ditt senaste ligg bekräftar dig.
Som sagt: Du är vad du knullar!