CLICK HERE FOR BLOGGER TEMPLATES AND MYSPACE LAYOUTS »

söndag, november 30, 2008

Det som göms i snö...

jag har slut på illusioner
små knep
av redigering och retuschering
skapar mina egna utopier
mellan midnatt och kl 5
varje natt
förbannar varje andetag
som tas av lungor i en kropp
som egentigen borde ha fått besked om vräkning
för länge sedan
jag skulle kunna säga
att jag har registrerat
varje tillbakahållet leende
att jag har dekonstruerat
varje millimeter av diplomati
jag vet det
för det är så jag har regisserat det
men nu när orden
har har fallit
och allt bara är konstlad text
begravd under snön
är det sant att tiden har runnit ut
och att allting måste dö?

lördag, november 22, 2008

You make me feel like dancin'...

Jahaja - nu har man gått och blivit sexigare igen! Jag har alltså fyllt 27, jojomen!
Det hela firades i efterskott med goda vänner, först i lyan här i Kransen och sen på 90s... Jävlar vilket röj det är där! Jag bara älskar skiten... skrålar med i låtarna och svänger höfterna som en galning - aaaah, att få återuppleva ungdomen!
Nånting säger mig att det är mitt nya stammishak... I alla fall om jag ska gå och klubba - Carmen överger jag aldrig som vattenhål!

Jodå, livet känns bra just nu... Även om jag är bakis som faen idag, men det var det helt klart värt!

torsdag, november 20, 2008

Jag lovar och svär...

Idag är fan ingen stolt dag apropå det kön och genus som jag tillhör. Jag skulle gärna låtsas som att det jag hörde inatt på nattbussen var en engångsföreteelse, men det vore att ljuga allt anständigt ur mig...
Ikväll, liksom många andra kvällar, har jag hört en kille snacka med sin flickvän/tjej/flirt/whatever över telefon och hört honom kalla henne för både det ena och det andra... Ordet "hora" dyker upp förvånansvärt ofta och han verkar ha ett extremt intresse av att inneha den hypotetiska kunskapen om huruvida hans "whatever" skulle suga på den och den kuken...

Jag skäms fan för mitt släkte och kön... Jag önskar som sagt att detta som jag hörde inatt var ett undantag som bekräftade regeln - men det är nog inte riktigt så. Vad fan är grejen??? Ärligt talat, killar..? Varför behandlar vi våra respektive som skit? Exakt vad är det som får dig att använda ordet "hora"? För jag förstår verkligen inte...

Ok, jag försöker inte leka jävla Ronnie Sandal (jag skiter i hur han stavar det!) och leka "Vi som aldrig sa hora!" och försöka få en guldmedalj för det, för det handlar om så helt andra grejer... Till skillnad från herr Sandal beklagar jag mig inte för mina faktiska eller potentiella sexuella erövringar apropå H-ordet eller ej...
Hursom haver: Jag lovar helt och hållet att aldrig använda det ordet på det viset (om ens alls... eller fan vet jag - åtminstone inte destruktivt - om det nu FINNS något konstruktivt användningsområde... jaja!). För det kommer aldrig att komma till den punkten att jag gör någon annan ansvarig för mina egna känslor, Jag vill inte nedvärdera människor på det viset.
Ärligt talat - vad fan är det för jävla människosyn ni har, som säger på det viset?

Och vad som är värre - hur fan kan ni stå ut med det? Ni som får höra det och ändå välkomnar det här (ok,jag känner inte killen fullt ut - MEN KOM IGEN!!) jävla aset i din säng lik förbannat!
Antingen ser vi det som sker och säger: "OK, trampa på mig bäst du vill och ha dig... Jag är väl inte mer värd och borde vara tacksam för det lilla jag får..." eller så inser vi att vi alla har ett värde som MÄNNISKOR och lever efter den principen.
Ska det vara så jävla svårt?

Jag lovar dig härmed (vem du än är) att aldrig ta dig för given eller att se dig som något annat än en person som är värd minst lika mycket hänsyn och respekt såsom jag utkräver apropå min egen person.
Jag kommmer att älska och högakta dig på samma sätt såsom jag ser på mig själv.

För det är både du och jag värda...

torsdag, november 13, 2008

Tonfisk och testosteron

Jahaja... då var det surdegsbrödsdagar igen... Sin vana trogen har man ju prioriteringar kring sin privatekonomi som skulle ha fått Christer Pettersson att framstå som programledare för Lyxfällan.

Men som sagt - det är väl det där med förströelse... I-landsproblem #452

Följdaktligen blir ens kulinariska vanor en smula begränsade såhär i mitten av månaden.
Herregud... jag var verkligen på väg att skriva SLUTET - insåg sedan att det är halvvägs och kände skamapan stå och peka på mig igen...

Med andra ord får man hålla till godo med en diet bestående av tonfisk och ris. Vill man lyxa till det lite kanske det rent utav blir nudlar! Men synden straffar ju sig själv som det heter... och väljer man att hellre dricka sin macka (grundar sig i uttrycket om öl som "flytande bröd") än att äta den så blir det ju som det blir. Kanske blir man smärt och snygg tack vare dieten i och för sig...

Men snygg är det någon som tycker att jag är redan - eller vafan... det lär väl finnas FLERA, men denna var i alla fall bekräftad.
Hur som haver: Igår var jag och min gode kanalj Mr D på karaokestället i vanlig ordning enligt onsdagens givna föreskrifter.
Väl där är det en mycket trevlig grabb som är bekant med sällskapet och han och jag börjar prata om det ena med det andra. Att killen är gay råder det ju inget tvivel om, men vad bryr jag mig om det? Det är ungefär lika intressant för mig som vilka strumpor man har på sig...
I alla fall - när jag väl är uppe och drar av ett nummer (tror det var Spin Doctors..?) så ska tydligen den här killen ha sagt till Mr D att: "din polare är jävligt sexig" och det tycker ju jag var riktigt fint faktiskt! Komplimanger är alltid trevliga - sen är det ju synd att jag inte kan omsätta det till 100% eftersom jag är tråkigt stereotypt heterosexuell... men jag är ingalunda mindre sexig för det! Man bockar och bugar.

Nåväl, en annan snubbe i sällskapet hade uppenbarligen noterat min och gaykillens "relation", varpå han tyckte att det skulle vara roligt att "bögskämta" lite granna. Jag vill påpeka att denna kille var helt straight - inga som helst tvivel. Så han börjar helt enkelt kladda på mig för att visa att han INTE är bög... Liksom testa mina gränser eller nån sån skit!
På något sätt handlar väl det där beteendet för många av oss heterosnubbar om att göra sig själv till "mer man" genom att "böga ner" den andre killen.
Jag har fan aldrig hajat det där... Varför ska man manifestera sin sexuella läggning genom att skoja om motsatsen? Det är ju sjukt ofta som vi heterosnubbar verkligen gör de där "bögskämten" med varandra dessutom.
T ex på min förra folkhögskola var det en kille (som jag i och för sig verkligen tycker om och ser som en vän, vill jag påpeka) som kände sig TVUNGEN att talla mig på pungen när vi satt i bastun - liksom för att "böga av sig"! Samma sak (annan snubbe) hände när man stod i det trånga köket och någon kille skulle tränga sig förbi ens röv för att komma åt sitt skafferi... Tankarna börjar svindla inne i hjärnan på honom...

"Shit, nu står man ju och nästan gnider kuken mot röven här... fan, vad gay! Men jag är ju inte gay! Vänta! Jag vet vad jag ska göra!"

Så vad gör han..? Jo, han börjar jucka mot min röv som om han vore en labrador som vill visa att den är dominant samtidigt som det blir ett grabbigt "hö-hö" som kommer från hans mun.
Vi visar alltså hur pass straighta och "bekväma med vår sexualitet" vi är genom att bögskämta med varandra... och så fort det uppstår intima eller fysiskt nära relationer med andra män så måste vi genast avsexualisera dem genom att just SEXUALISERA dem!
Det är ju antingen det eller 3 sekunders regeln när man kramas, följt av de obligatoriska klapparna på axeln... Vill man vara riktigt macho kan man ju ge ett slag på axeln eller i magen, för den sakens skull...

Men det är ju fan tragiskt att väldigt få av oss killar inte kan visa varandra kärlek fysiskt utan att det ska sexualiseras... att vi inte kan röra vid varandra obehindrat pga det enkla faktum att vi faktiskt TYCKER OM varandra!

Där kan jag känna mig avundsjuk på tjejers mer okonstlade relation till sina vänner... Å andra sidan får ju tjejer en smula bättre träning på det där med att lära känna sina egna och andras känslor genom de könsroller vi har... men, men!

måndag, november 10, 2008

"Jaja... men det är ju kul att han håller på..."

Igår hade vi fotosession med bandet för kommande material. Man känner sig alltid lite märklig när man gör sånt... Sådär ansträngd eller hur man ska säga? Nåväl, lagom vacker kommer man väl säkert att bli trots allt.

Jag märker på mig själv hur jag saknar kreativiteten mer och mer. För ungefär ett år sedan var jag i mitt esse med den saken, men det är klart att miljön påverkar. Det är en viss skillnad på att sitta ute i skogen med 70 andra esteter och kunna göra vad man vill och att sitta inne i storstan med hemtentor och helgjobb.
Det paradoxala är bara att jag har så otroligt mycket tankar och idéer som jag känner på mig bär på storverk. Men jag förmår mig inte till att forma ner dem till något konkret. Det blir fragment av små drömmar... små skärvor av briljans som aldrig får komma till tals. I små stunder kan jag väl klämma ur mig en textrad eller en liten melodi - men den totala förlösande känslan av konsten inom mig kommer liksom inte ut.
Jag ska på intet sätt klaga över min sits dock. Det är väldigt fruktbärande studier och jag trivs rent allmänt med livet väldigt bra.
Det är ju bara det att jag inte svävar längre. Jag har inte samma luft under vingarna som säger att ingenting är omöjligt. Nog är det så... att om man får ägna sig åt det man verkligen brinner för så lever man i en större utsträckning än vad rutinen kan erbjuda.
Så vad gör man då? Tja... man kan söka kickar eller förströelse i annat. Festa och ha sig en massa. OK - vi ska ju inte låtsas som att jag inte gjorde det på Wik heller, men det var av en annan karaktär då...
Då handlade det kanske till en större utsträckning om en sorts belöning eller bara livsnjutning. Numera kan det ju uppstå stunder då jag faktiskt frågar mig själv varför jag överhuvudtaget gick ut på krogen. Svaret blir tragiskt nog ibland: "Finns väl inget bättre att göra..?"
Jag är som sagt inte olycklig - tvärtom - men jag önskar bara att jag hade orken eller tillfället att kunna bli allt det där som jag någonstans känner att jag kan bli. Som jag kanske borde vara... i alla fall om man frågar mig.
Men jag ska verkligen göra ett försök på det. Prioritera den egna lyckan först.
Fan, vet jag..? Det kanske bara är någon begynnande höstdepression som gör att man tänker på detta vis? Annalkande 30-årskris, måhända? Just fan... om någon vecka blir man ju 27... Herregud, har jag blivit så gammal?

"Jaja... men det är ju kul att han håller på..."

fredag, november 07, 2008

Mumintroll...

Ok... inne och jobbar extra idag på Cityterminalen och eftersom det är invigningsdag för nybygget har SiljaLine ett jävla mumintroll som springer runt här... jag skojar inte - en stackars jävel i muminkostym som får springa runt... Ja, herrejävlar! tydligen ska Gert Fylking ha varit här också, men tack och lov har jag inte sett röken av det elefantollonet.

Överlag undrar jag mycket över det här med den allmänt dåliga smaken. Vem faen är det som skapar den? På nåt sätt vill jag hålla familjen Wahlgren ansvariga... eller kanske familjen Skarsgård? Ja, i alla fall om man ska se till den rådande smaken inom scenkonsten! Tänk om de två familjerna skulle para sig... eller huga! Lille Amadeus Söörgaard Häggkvist gör Bianca Wahlgren på smällen!
Fan... då får man ju någon ohelig varelse som korsar Belzebub med Olivia Newton John... Riktigt skrämmande...

Jaja - då vet ni vad ni har att vänta er i framtiden, Sverige!

onsdag, november 05, 2008

Lasagne och pöbelns vrede

En sällsynt trevlig dag har förflutit. Jag kan nu även lägga till lyckad lasagne bland mina kulinariska färdigheter - bara en sån sak... Trevligt sällskap var det också.
Kvällen avslutades med "Tre Systrar" på Stockholms Stadsteater. En föreställing som blandade både högt och lågt, även om det övergripande intrycket får bli postitivt trots allt.
Men herregud... Helena af Sandeberg - herre min gud vad jag inte förstår mig på henne. Det fanns ett tillfälle när hon skulle bryta ihop och hulkade som jag verkligen önskade att jag hade en rutten tomat i fickan... jag vet inte vad det är, men jag kan bli så inåt helvetes upprörd av dåligt skådespel - i synnerhet då det sker på institutionsteatrar. Jag känner bara "där står ni, era jävlar, och ger mig inte ett jävla skit"... och det handlar inte om hybris när jag känner att jag skulle kunna göra det så jävla mycket bättre själv. På nåt vis får jag för mig att jag ser på dessa skådisar att de inte tror på/känner det som de utför på scen. I min mening har man ett ansvar som skådespelare och det är att det aldrig får bli "bara ett jobb". Det är trots allt konst och inte maskinellt hantverk som vi sysslar med...

På tal om det där med rutten tomat... det är ju lite lustigt att det enbart är inom idrottskulturen som den arga pöbeln finns. Otroligt löjeväckande dock - jag behöver knappast gå in så värst ingående på vad jag anser om huliganism osv... Men i alla fall: på idrottsarenor världen över är det helt legitimt att bua ut utövarna om de inte infriar ens förväntningar - men i en teatersalong? NEJ, VET DU VAD!!
Nej, istället sitter alla och kniper käft och HÄRDAR UT. När föreställningen är avslutad så ger man sina jävla charterapplåder ändå, för det SKA man göra! Folk har knappt modet att resa sig upp och gå ifrån en föreställning i ren protest, för helvete!
Ok - jag själv gör inte det rent aktivt heller - kanske för att kulturen ser ut som den gör, kanske för att jag är en feg jävel trots allt... Men vore det inte otroligt befriande om någon - NÅGON - slängde den där tomaten? Personligen känner jag att jag är väldigt nära nu i alla fall...
Någon som är med mig?