"Jaja... men det är ju kul att han håller på..."

Igår hade vi fotosession med bandet för kommande material. Man känner sig alltid lite märklig när man gör sånt... Sådär ansträngd eller hur man ska säga? Nåväl, lagom vacker kommer man väl säkert att bli trots allt.

Jag märker på mig själv hur jag saknar kreativiteten mer och mer. För ungefär ett år sedan var jag i mitt esse med den saken, men det är klart att miljön påverkar. Det är en viss skillnad på att sitta ute i skogen med 70 andra esteter och kunna göra vad man vill och att sitta inne i storstan med hemtentor och helgjobb.
Det paradoxala är bara att jag har så otroligt mycket tankar och idéer som jag känner på mig bär på storverk. Men jag förmår mig inte till att forma ner dem till något konkret. Det blir fragment av små drömmar... små skärvor av briljans som aldrig får komma till tals. I små stunder kan jag väl klämma ur mig en textrad eller en liten melodi - men den totala förlösande känslan av konsten inom mig kommer liksom inte ut.
Jag ska på intet sätt klaga över min sits dock. Det är väldigt fruktbärande studier och jag trivs rent allmänt med livet väldigt bra.
Det är ju bara det att jag inte svävar längre. Jag har inte samma luft under vingarna som säger att ingenting är omöjligt. Nog är det så... att om man får ägna sig åt det man verkligen brinner för så lever man i en större utsträckning än vad rutinen kan erbjuda.
Så vad gör man då? Tja... man kan söka kickar eller förströelse i annat. Festa och ha sig en massa. OK - vi ska ju inte låtsas som att jag inte gjorde det på Wik heller, men det var av en annan karaktär då...
Då handlade det kanske till en större utsträckning om en sorts belöning eller bara livsnjutning. Numera kan det ju uppstå stunder då jag faktiskt frågar mig själv varför jag överhuvudtaget gick ut på krogen. Svaret blir tragiskt nog ibland: "Finns väl inget bättre att göra..?"
Jag är som sagt inte olycklig - tvärtom - men jag önskar bara att jag hade orken eller tillfället att kunna bli allt det där som jag någonstans känner att jag kan bli. Som jag kanske borde vara... i alla fall om man frågar mig.
Men jag ska verkligen göra ett försök på det. Prioritera den egna lyckan först.
Fan, vet jag..? Det kanske bara är någon begynnande höstdepression som gör att man tänker på detta vis? Annalkande 30-årskris, måhända? Just fan... om någon vecka blir man ju 27... Herregud, har jag blivit så gammal?

"Jaja... men det är ju kul att han håller på..."