CLICK HERE FOR BLOGGER TEMPLATES AND MYSPACE LAYOUTS »

söndag, november 01, 2009

Social schizofreni A.K.A Renässanssjukan


Ja, inte har man gått och varit så fruktansvärt aktiv på denna sida på ett tag inte... Men det har ju sin naturliga förklaring i att man får för sig att man är någon sorts renässansmänniska som ska hinna med allt! Utöver studier ska man ju även hålla igång med sitt band, teater (såväl inom grupp som egen frilans), jobba (på två olika jobb), nationslivet och (om man har tur) umgås med nära och kära.
Ja, just det - man ska ju tydligen upprätthålla sin status i två olika städer. På något sätt känns det som att man har drabbats av någon form av social schizofreni. Således frågar man ju sig själv vad som är värt att lägga tid på...
Är det som så att man just nu försöker göra 4-5 saker som i sin tur bara får ett halvdant resultat när man egentligen borde satsa på EN sak och få ut hundra procent? Ja, ni hajar...
Det blir ju den s.k. renässanssjukan när man får för sig att man kan ha flera bollar i luften.

Nåväl... man har ju i alla fall haft en del kul under denna period. Den egna föreställningen har gått bra och troligtvis kommer jag att få sätta upp den på universitetet, till och med! Det har tydligen blivit lite av en snackis på institutionen (Genusvetenskap), så det känns ju så klart kul. Jag är dock alltjämt sjukt dålig på att ta emot beröm och applåder. Det känns så bisarrt obekvämt när man står där upp, på nåt märkligt sätt. Detta trots att jag älskar att stå på scenen (ja, det är väl ingen nyhet att jag innehar ett visst mått av narcissism i min personlighet?) och verkligen känner mig som mest levande i dessa stunder. Men tja... kanske är det något i stil med att man inte vill konfrontera sin egen "framgång"? Eller som kompisen-på-soffan säger: "Det vidriga med dig och din talang är att du verkligen inte tar till vara på den!"

På musikfronten har det gått framåt också och vi har haft en del gig på senaste. Nu till slutet av månaden ska vi lira på Söder i Stockholm och jag tror nog att det kan ge goda resultat. Senast vi lirade fick jag en del superlativ för min röst - needless to say så kände man sig genast obekväm... En får lära sig att ta det där lite bättre framöver, tror jag minsann.

Nu närmast väntar några dagars hektiskt arbete med hemtenta och PM. Där kommer jag, b.l.a, att snaska i godbitar som detta:
http://www.slitz.se/sex/artiklar/?ID=834&DepartmentID=26

Ja, vad fan säger man? Det är en underbar tid vi lever i...

Nåja, trots allt är livet gott och jag trivs utmärkt i min nya stad med mina älskade huskamrater. Det känns som en familj. Det känns hemma - renässanssjukan, till trots!

onsdag, juni 03, 2009

Öppen Scen på Unga Tur 7/6 i Kärrtorp


Den 7:e juni spelar jag upp ett smakprov (en scen) ur min föreställning "JAG ÄR MAN!" på Unga Turs Öppna Scen i Kärrtorp (T-bana mot Skarpnäck). Jag beräknas gå på runt 19.00, men rekommenderar att vara där i tid och även ta del av det övriga materialet!

Alla är varmt välkomna och evenemanget är helt GRATIS!

Jag vill även uppmana alla som har tips/kontakter på fria scener att höra av sig till mig då jag jobbar för fullt med att försöka få ut föreställningen på scener runt om i landet. Så om du sitter inne på nåt hett kort, tveka inte utan hör av dig till mig direkt!

Hoppas vi ses!

lördag, maj 23, 2009

Kultival 26/5 på Impro & Co


Nästa tisdag 26/5 kommer jag att spela upp två scener från min föreställning "JAG ÄR MAN!"
Mer om Kultival som står för arrangemanget kan ni läsa på: http://kultival.blogspot.com

Varmt välkomna!

Jag håller även nu på att söka lite kontakter inför hösten för eventuellt gästspel på några scener. Om du har nåt tips eller bra kontakt så maila mig gärna på latency_jake@hotmail.com

På återseende!

söndag, maj 17, 2009

Konsten att vara konstig


Min farsa anser att jag har lite för många järn i elden hela tiden och oroar sig för att jag ska bränna ut mig eller så.
Är det kanske som så att jag engagerar mig i lite för mycket prylar?
Å andra sidan - om jag inte skulle hålla på med allt detta med teater/musik/whatever skulle jag nog bli smått galen...

Men det är onekligen skönt att kunna ha dagar där man bara ÄR. Ni vet - ensamma och egna dagar. En stilla promenad runt Vinterviken och sen en kaffe på cafét med en god bok i sin ensamhet.

Det låter ju verkligen vuxenpoäng deluxe, men jag uppskattar verkligen de stunderna. Kanske är det därför det är så skönt att komma ut till landet (Vallentuna) emellanåt där allting går lite långsammare? Där det viktigaste för stunden är att snacka skit med syrran, käka gott käk och leka med hundarna?
Ibland så längtar man ju till ett sådant liv, eller åtminstone att man skulle kunna ha 50/50. Äta kakan och behålla den, ni vet...

Men det kan vara värt att tänka på - att inte brinna ut i förtid. För jag har ju så jävla mycket som jag vill göra och säga!

Fast det är klart... jag har ju hela livet på mig!

---------------------------------
soundtrack:
"So sorry" - Feist

lördag, maj 16, 2009

Saker och ting börjar röra sig...


Jahaja... precis när man var klar med "Knutby" så såg man till att boka upp sig på fler projekt.
Undertecknad kan tydligen inte hålla sina flinka fingrar i styr, utan måste prompt och enträget beblanda sig i lite allt möjligt av den snaskpåse som kulturen har att erbjuda!

Tisdagen 26/5 kommer jag att framföra 2 scener ur "JAG ÄR MAN!" på Kultival (http://kultival.blogspot.com) och i juni/juli kommer jag att spela huvudrollen i en nollbudget-kortfilm som heter "Magkänsla".

Under sommaren har jag även inplanerat ett par gig med bandet (http://myspace.com/oppnakorten) - b la på Augustibullers ersättare KRIS! festivalen (http://www.krisfestivalen.se) i Lindesberg.
Jag har även ambitionen på att börja och förhoppningsvis färdigställa ett teatermanus för kommande produktion under hösten.

Jodå... inte ligger man på latsidan i alla fall...!

--------------------------------------
soundtrack:
"Done is done" - Millencolin

måndag, maj 11, 2009

I Feel It All


Den senaste tidens tystnad kan beskrivas med den välbekanta frasen: "Många bollar i luften".

Konsten att kombinera jobb/fritid/teater/studio är sannerligen ingen lätt sak... Man blir smärtsamt medveten om hur lite tid man får till sig själv samt sina nära och kära. Inom kort så kommer saker och ting att lugna ner sig, dock. Nu i veckan spelas de sista föreställningarna av "Knutby" på Uppsala Stadsteater (tisdag, onsdag och torsdag). Det har verkligen varit ett privilegium att få vara med i den föreställningen. Varje gång man går in i lokalen, eller på scenen, fylls jag av en så obeskrivlig känsla av tillhörighet... nästan så att man får ett berättigande kring sin egen person. Det finns verkligen ingenting som överträffar den känsla av trygghet jag upplever på scenen. Det kanske låter en smula bisarrt eller pompöst, men på något vis känns det som ett väldigt naturligt tillstånd för mig... ja... precis som ett berättigande kring den person jag innerst inne är eller vill vara.
Och det var något som verkligen slog mig mitt i all den stress som har uppstått - det ÄR värt det, trots allt. "Vill man vara fin får man lida pin", som man brukar säga... eller hellre "lid för konsten" (jag varnade som sagt för ett eventuellt pompöst uttryck!).

Och det kommer onekligen att uppstå ett tomrum efter de 5 månader jag har haft förmånen att stå på scen med "Knutby". Dock kommer det att vara lite spelningar i sommar med bandet - t ex på KRIS! festivalen i Lindesberg (www.krisfestivalen.se).
Om jag har tur kanske jag ska spela min föreställning "JAG ÄR MAN!" igen i sommar på en väldigt attraktiv scen, men det vet jag lite mer om inom en vecka ungefär... jag håller tummarna!

På tal om bandet så har vi precis avslutat sista inspelningsdagen i studion med nya skivan och nu återstår bara slutmixen. Om ca 2-3 veckor borde vi ha allting klart för försäljning. Vi kommer även att lägga upp smakprov på vår MySpace (www.myspace.com/oppnakorten) där vi även har lagt upp en blogg från studion.

Nu kommer saker och ting som sagt att lugna ner sig och jag ser faktiskt fram emot att kunna få lite mer tid till de små sakerna. Men helt och hållet på sofflocket kommer jag inte att ligga. Jag kommer t ex att träffa en producent/regissör för en mindre indie-kortfilm nu i veckan där jag är tilltänkt för huvudrollen. Det blir troligtvis några dagars inspelning i Uppsala nu i sommar och releasen blir väl till hösten, gissar jag på.

Annars ser jag fram emot att starta på ny kula i Uppsala med studier och nya intryck. Med i ambitionerna finns även ett nytt teatermanus där jag troligen komemr att samarbeta med några gamla bekanta från Wik.

Ja, tur att man tar det lugnt som sagt... men vafan - ska man få nåt gjort så ligger det att ligga i!

PS. Jag måste förresten tipsa alla om att lyssna in på Feist skiva "The Reminder", om ni inte redan har gjort det. Fullkomligt lysande!

--------------------------------------
soundtrack:
"I Feel It All" - Feist

torsdag, april 23, 2009

Vredens druvor


En vacker jävla dag kommer jag tamejfan att explodera här på jobbet... Man får ju fan leta efter mer idiotiska jävla människor. Som intelligensbefriade höns irrar de runt och tycker att allt "är såååå krångligt!" - Nej, det är DU som fan borde omyndigförklaras eftersom du uppenbarligen inte fattar hur ett kölappssystem funkar. Hade jag varit rådande över världen hade du fan släpats runt stan med en skampåle och varenda grönsakshandlare skulle skänka ut ruttna tomater och kålhuvuden!

Tack och lov så finns det ju de som har folkvett och kan formulera sina frågor korrekt. Men en del kommer verkligen fram till disken och bara skriker ut "BORÅS!" - vad förväntar de sig att jag ska svara/göra?
"Jo, jag vet att Borås är en stad i västra Sverige tidigare känd för sin textilindustri - men numera mest känd för att ha uppfunnit Elfsborg-frisyren... Vad vinner jag?"
Jag fattar verkligen inte hur S har stått ut med att stå i kundtjänsten här på Cityterminalen tidigare... kan bara tänka mig hur jävliga de kunderna måste vara när vi får ta hand om primetime retards!

Nej, fy faen... det ska bli så inåt helvetes skönt att vara ledig imorrn på sötebrödsdagen och ta sig en bägare och äta god mat. Satan, vad kroppen och sinnet mitt behöver det.

Inom kort är det dags att spela in med bandet också. Åtta låtar som planeras vara klara i juni. Det ni!

Fram till dess ska jag löka ut i helgen fullkomligt. Nu tar jag semester från míg själv några dagar. Ses på andra sidan...

-------------------------------------------------------------
soundtrack:
"Crystal Skull" - Mastodon

tisdag, april 14, 2009

Kulturåtervinning?


Det verkar vara en sorts kulturåtervinning som sker nu i bakvattnet av den finansiella krisen.
Produktionsbolagen inom musik och film satsar på koncept som redan har vunnit marknaden en gång för att garantera en inkomst. Såväl Sahara Hotnights som Timo Räisänen har ju nyligen släppt coverplattor och nu kan man läsa på dn.se om remakes av 80-talsklassiker som Ghostbusters & Karate Kid.

Kommer detta att bli resultatet? Att konsten är så pass kommersialiserad att den måste ha en framgångsprognos? Kommer all sorts experimentell kreativitet att dö ut till förmån för så kallade säkra kort?

Inom teatern finns ju en del bra exempel på detta när man antingen sätter upp klassiker för jämnan - oftast då något av Strindberg eller Tjechov - alternativt låter självaste jävla Colin Nutley sätta upp Cabaret med den trogna musan Helena "Min-största-talang-är-att-snora-när-jag-grinar" Bergström i en av huvudrollerna.
Visserligen kan jag tycka att en hel del av det äldre materialet verkligen är klassiker. De bär på något evigt men kan oftast dra fördel av att moderniseras till vår tid, så till vida de inte har tidlösa strukturer som t ex Alfhild Agrells Räddad.

Men jag undrar hur det ska gå för den nya konsten? Vem ska ge de nyskapande kreatörerna utrymme?

Visst har det ofta varit som så att fria grupper alltid byggt underifrån med en DYI-inställning, men när marknaden bara skriker ut kapitalismens lovsång så börjar man ju undra... och med tanke på att gemene man verkar föredra att gå på just Cabaret eller Sune så kommer ju inte det finansiella stödet från massorna till avantgarde. Visserligen uppstår inte god konst ur uteslutande pengar, men det underlättar...

--------------------------------------------------
soundtrack:
"Escape Artists Never Die" - Funeral for a Friend

söndag, april 12, 2009

En stil som är total...


Fråga: Är det ett obligatoriskt inslag att ha en sångare som inte kan sjunga om man är ett band från Göteborgstrakten...?

Akter som går under den numera så populära etiketten "Göteborgs-pop" verkar alla vara stöpta i ungefär samma uniform. Trallvänligt och "ah-ah-ah" körer tillsammans med nåt "missförstått geni" med 120 högskolepoäng och grava filosofkomplex som inte kan sjunga som en vettig människa men "menar varenda ord".

Excuse moi - men jag fattar verkligen inte grejen med det hela...

Jag har heller aldrig fattat grejen med sjömanskostymer - förutom om man är skitpackad och vill skoja runt på en maskerad eller nåt. Då skulle jag dock snarare satsa på att vara Archibald Haddock, men smaken är ju som baken.

Överlag så är jag evinnerligt trött på detta jävla fjanteri kring image osv. Vad fan hände med att enbart göra musik för musikens skull? Jag kunde verkligen inte bry mig mindre om hur artisten/bandet som jag lyssnar på ser ut. Skulle jag vara intresserad av sånt skulle jag väl fan läsa Sofi's Mode, eller nån sån dynga?!

Nog finns det minst lika mycket ytlighet i Stockholm - ja, herrejävlar... alla dessa jävla t-shirtkulturer. Emo, sleaze, glam - you name it... samma jävla dynga överallt...

Eller som när det blev (eller det kanske fortfarande är?) obligatoriskt för vänsterorienterade esteter att ha dreads, combatbrallor, Ché-tröja och palestinasjal. Man får även pluspoäng om man dricker rättvisemärkt rödvin i bag-in-box, stickar sin egen luva och var mest barfota på Urkult förra året. Toppa det gärna med att gå en didgeridoo-kurs för att "du är nyfiken på andra kulturer" så är skeppet i hamn!

Jag säger som såhär: gör vafan du vill, så länge det är något som kommer från dig själv. Köp inte deras jävla t-shirts bara... Don't believe the hype!

---------------------------------------
soundtrack:
"Ten Year Plan" - Therapy?

onsdag, april 08, 2009

Uppenbarelser i Uppsala


Så var man tillbaka i den digitala världen igen!
Helgen som har gått spenderades i Uppsala där undertecknad framförde sin monolog "JAG ÄR MAN!". Resultatet blev lyckat, kan jag meddela, med ömsom skrämda som upplivade åskådare. Själv drabbades jag väl, som vanligt, av någon form av blackout under själva framträdandet. Men som vanligt, när det väl kommer till det estetiska, så går kropp och sinne på autopilot för mig.
Märkligt det där... hur jag kan vara så självsäker i de sammanhangen så fort man har en strålkastare på sig, men när det kommer till det privata så drabbas jag alltför ofta av en tveksamhet.

En tragikomisk (?) reaktion kom efter föreställningen, som jag på sätt och vis känner igen sedan innan:
En äldre man (varför är det nästan alltid just dem?! - eller vafan... jag vet svaret på den frågan...) kom fram efteråt och levererade en del fina och tänkvärda ord, men så avslutar han med:

"Egentligen skulle det ju kunna vara en kvinna som sa det där du sa i slutscenen och då skulle ju din föreställning lika gärna kunna heta JAG ÄR MÄNNISKA!"

Ja, herregud... det här med att folk ser och hör vad jag säger men inte lyssnar... att de på nåt sätt inte vill förstå! Jag menar: jag pratar om fenomenet manlighet - a.k.a könsrollen. Men då så vill man få det till att "jaja, men du förstår att VI är inte såna - det är de där andra dumma som tänker och gör så..."
Att man så in i det längsta vägrar se och erkänna den rådande ordningen. Att man säger att det inte handlar om en kultur som styr och ställer vad det är för sorts män vi skapar...

Fast å andra sidan... om det inte skulle finnas ett motstånd så skulle det ju inte finnas någon anledning för mig att föra det budskap och den kamp jag för...

Tänkte lite på det när jag läste en artikel om Nour El-Refai på dn.se
- jag förstår verkligen vad hon menar. Varför hon är förbannad. Hur jävla gärna man bara vill skaka om folk och få dem att fatta hur skevt allt är.
Ok, jag kommer aldrig att kunna förstå den fulla vidden av hennes upplevelse med tanke på att jag har fått leva med en annan social konstruktion samt privilegier i egenskap som man... men jag inser det hela - och det är väl kanske det som är den avgörande skillnaden som jag var inne på.

F ö så tror jag mig nästan vara betuttad i kvinnan i fråga... och jag tänker inte hymla med att det finns en ytlig faktor i det hela då jag anser att hon är otroligt vacker. Men framförallt så är det någon bisarr charm hos henne som bryter igenom, inte minst i hennes humor och åsikter. Vettiga människor - ja, tamejfan... det är sannerligen attraktivt.
Att jag sen inte känner henne för fem öre är ju en annan sak... men vafan... folk blir väl betuttade i fantasibilder kring folk för jämnan..?

Annat angående Uppsala:
Jag hörde mig för med CSN igår och jag har inga krav från dem att ta ytterligare HP för att få erhålla studielån i fortsättningen. Således har jag ryggen fri för att påbörja studier vid Uppsala universitet till hösten och med den vetskapen så anmälde jag mig för Genusvetenskap A HT 09!

Kursen har ju platsgaranti så på ett eller annat sätt så hamnar jag där i augusti/september. Jag ska ju även dra iväg en ansökan till musiklinjen på Wik, så vi får se vad det kommer att bli av herr Engblom under hösten 2009.

-------------------------------
soundtrack:
"Last Goodbye" - Jeff Buckley

söndag, mars 22, 2009

JAG ÄR MAN!


Fredag 3/4 kl 21.00 på Västgöta Nation (Uppsala) så spelar jag min egna föreställning "JAG ÄR MAN!" på PLEJ! teaterfestival.

Vad innebär det egentligen att vara man i dagens heteronormativa samhälle?
"JAG ÄR MAN!" är en enmansföreställning som tittar på många av de ingredienser som skapar den manliga könsrollen så som socialt tvång, sexualitet, machokultur, hedersbegrepp inom våldskultur, synen på kvinnan, kärleken och den ensamhet inom sin egen identitet som man kan uppleva när man strävar efter att bli en person snarare än ett kön.
Detta är en bekännelse - ett rop på hjälp - ett bittert konstaterande - en kampsång - eller måhända ett manifest...

Föreställningen visas i samarbete med PLEJ! teaterfestival & Scenkonst Uppsala.

http://scenkonst.org/

---------------------------------

Manus & medverkan: Jakob Engblom
Regi: Alma Lindé
Biljettpris: 75 kr / 110 kr
(190 kr / 250kr för att se festivalens alla föreställningar)


-----------------------------
soundtrack:
Shed Seven - "Dolphin"

fredag, mars 20, 2009


Det är nåt jävligt obehagligt med att Nina Persson sjunger "stronger than Jesus"... dels så kommer ju människan från bibelbältet, sen har jag alltid tyckt att hon har nåt i blicken som påminner om Carolas crazyness... nåt med ögonen är det iaf!
Och sen är det ju så bisarrt jävla tråkig musik hon frammanar - vaf fan är det som folk uppskattar med henne egentligen? Den där rösten vet jag inte ens om den är en röst... Jaja... jag behöver inte gilla det - men framförallt FÖRSTÅR jag det inte.

På tal om annat som jag inte förstår: mitt hår har börjat betee sig rätt märkligt nu när det får råda fritt. Jag har ju en vadslagning med trummisen som går ut på att vi inte får klippa oss förrns i juni. Fast jag tror att mitt ska få växa på tills årsskiftet iaf... man får se! Hursomhaver så börjar svallet nå rejäla 80-tals proportioner! Det skulle ju för fan ge Dean Andersson (MacGyver) seriösa mindervärdeskomplex!
Jag tänker bara på Zohan... "Avalon..." ja, gud ja...

---------------------------------------
soundtrack:
Jimi Hendrix - "All Along The Watchtower

tisdag, mars 17, 2009

Saviour in the Nöd


Man behöver ju folk ibland, som bekant. Och ställa upp för de nära och kära ska man sannerligen göra. Och visst blir det enklare om man är två. Sällskapet blir ju trefvligt dessutom.
Det är nåt jäklgt betryggande i hur avslappnat det kan vara med ens polare ibland. Att det liksom alltid flyter på och man förstår varandra oavsett - man hajar också vad man behöver och vad som uppskattas.
Lite fix-it-up, käk, bra snack, tilltugg och x-box. Ja, så enkelt kan det vara ibland!

---------------------------------
soundtrack:
Millencolin - "Done Is Done"

söndag, mars 15, 2009

Jag är jag.


Fick mig en liten funderare häromdagen genom en kopp kaffe och mycket givande diskussion med en god vän.
Jag kom att tänka på hur man (alltså: JAG) har manipulerat partners genom att trycka på bekräftelseknappen.
Och just den grejen liksom... det här med att man söker bekräftelsen i ett förhållande... jag menar: visst, ok - alla behöver vi någon form av bekräftelse, men frågan är om man verkligen kan kräva att andra människor ska förse en med detta? Är det någon sorts valuta som används i den konstruerade VI-formen som 99% går in i?
Jag inser ju att detta är en smått retorisk fråga och att svaret självfallet blir NEJ, men ändå är det ju som så att det är vad de flesta GÖR. I vissa lägen känns det till och med som att det förväntas!

Men jag minns hur jag själv sa till ett ex när jag fick nog av det här sjuka beteendet.

"Jag kan inte vara din terapeut, vårdare, ditt ankare eller ens någon av de där rollerna. Det jag är och alltid kommer att vara är mig SJÄLV. En person. Jag har aldrig låtsats vara något annat. Jag är ingen frälsare. Det är inte mitt jobb att vara den som är den. Det här förhållandet - eller något annat, för den delen - ska inte vara ett JOBB. Och om det inte duger med att det är MIG du får så är vi ute på helt fel spår här. Då ska du inte vara tillsammans med någon - allra minst mig.
Och ärligt talat: om det är det där som du vill ha så vill du inte ha MIG. Då är det en produkt som du vill forma mig till som du vill ha. Men jag är som sagt bara jag. Och jag går nu."


Ja... så kan det bli. Än idag känns det som bland det klokaste jag har sagt till någon. Men jag vet att jag själv har kört exakt samma jävla spel x antal gånger. Men jag har väl på nåt vis erkänt det... Någon form av sjukdomsinsikt, kanske? Och jag vet på vilket sätt jag vill bli behandlad och hur jag ska behandla min omgiving.
Jag märker dock att en hel del ryggar när jag inte ställer upp på de där reglerna.

Fast å andra sidan - vad ska jag med dem till om de ändå uppenbarligen inte vill ha mitt sanna jag...?

------------------------------
soundtrack:
Therapy? - "Don't Expect Roses"

tisdag, mars 03, 2009

Flanell & nostalgi


Var ute i Vallentuna i helgen och hängde med syrran. As usual blev det "Reality Bites" på DVD med tillhörande snask. Herregud, vad jag kan längta tillbaka till 90-talet... Musiken, stilen, den icke-kommersiella inställningen... ja, fan - det var bra mycket skönare på den tiden känns det som. Men jag menar - klart att man idealiserar den tiden eftersom man hade sin "ungdoms glansdagar" då samt att man har sitt soundtrack där. Mycket minnen...

Men bara en sån sak som att Winona Ryders Lelaina är hur jävla snygg som helst i sketen t-shirt och mjukisbrallor. Det behövs inte sminkas upp eller porras till. Inte en tillstymmelse av läppglans, push-up eller nåt annat dravel.
Och det var liksom inga ansträngda poser eller tillhörigheter som behövde marknadsföras på nåt vänster. Steve Zahns homosexuelle karaktär Sammy är verkligen en PERSON och inte nån sexualitet som ska vridas och vändas på eller bli helt till sig i brallorna över Prada-väskor eller några som helst stereotypa "bögmanér" överhuvudtaget. Det var liksom ingen GREJ!
Och inget fördömmande kring det att Vickie (Janeane Garofalo) antecknar ner sin sexpartners i sin svarta bok och att hon är uppe i sisådär 70 st. Ingen horstämpel eller nånting... Kan ni tänka er att den grejen skulle göras i en film idag? Ok, finns säkert undantag som bekräftar regeln, men vi vet ju alla vart skåpet står med moralen idag - inte minst när det kommer till hur kvinnors sexualitet stigmatiseras om och om igen.
Sen finns där såklart anti-hjälten i Troy Dyer (Ethan Hawke) med slusklooks och grymt sköna citat. Men hans sexyness ligger liksom på ett annat plan och det är framförallt hans humor som är grejen!
ok - jag vet att jag sätter upp den här filmen på en piedestal... men försök att se det från min synvinkel: Jag är så evinnerligt trött på den ytlighet som präglar allt jag ser och upplever idag. Tamejfan allting är bara t-shirts numera. "Varsågod - köp en livsstil!"
Jag menar: vad faaaen är grejen med "emo" egentligen??? När blev det en jävla frisyr?
Så mycket skönare när man bara kunde nöja sig med jeans och t-shirt liksom... kanske en och annan flanellskjorta också, såklart!

Och musiken... ååååh! MUSIKEN! Jag är så vansinnigt sugen på att dra igång en 90-talsrock klubb igen. Bara schysst musik från 90talet, kanske någon som kör låtar akustiskt, bra bärspris och bra häng. Ingen jävla klädkod och grejer...

Sen ska väl tilläggas att jag är lite sucker för den sortens romantiska utveckling som försiggår i "Reality Bites"...
Ja, herregud... Det är för vackert!
Kan man inte få träffa på någon underbar person som bara trivs och är skitsnygg i just slabbiga t-shirts och nonchiga jeans? Eller vafan.. hon får väl ha på sig vafan som helst, men liksom inställningen ska finnas där... att det verkligen inte spelar någon jävla roll.

Och nej - jag bryr mig inte alls om du är lite skitig i håret eller inte har sminkat dig idag... om du nu trivs med att vaxa benen eller tvärtom - fine by me! Kan låta lite klyschigt men... det som gör dig vacker är helt andra grejer än det som Veckorevyn vill få dig att tro.
Tro mig...

------------------------------------
soundtrack: "All I Want Is You" - U2

fredag, februari 27, 2009

"Well 'round here baby I learned you get what you can get..."


Fan...

det gnager i mig. Jag försöker att inte tänka på det, men det vore ju dumt så klart.

Tankarna går alltid tillbaka dit. Eller just nu i alla fall...

Fan.

-------------------------------------------
soundtrack:
"Tougher Than The Rest" - Bruce Springsteen

onsdag, februari 25, 2009

"...she'll be the first, she'll be the last..."


Så har äntligen sötebrödsdagen anlänt! Kukars vrede vad underbart det är att kunna känna sig fungerande igen med det ekonomiska stödet i ryggen!

Gårdagen spenderades i gott sällskap med Bergman, rödvin, cigg och sällskapsspel. Jag vann i Fia med Knuff iaf... sen tog nog Bergman de flesta partierna med Yatzy (för ovanlighetens skull) och 4 i Rad.
Det är sådana kvällar som jag ändå älskar att vara i Stockholm och på Söder. Det är som att det ger någon sorts skön ram till allting...

Annars? Well... lasset går till Uppsala nu igen för 2 dagar. Du som inte redan bokat plats för att se "Knutby" på stadsteatern gör nog bäst i att göra det pronto... mycket talar för att det är rätt utsålt framöver.

Jag saknar inte pluggandet på SU för fem öre. Jag kan tycka att det är synd att man inte får träffa gamla kursare lika mycket - men just själva föreläsningarna och allt fattas mig icke! Nej huga... så jävla ojämn nivå på lärarkåren och bisarrt ocharmig stämning på Universitetet... Aldrig SU något mer, känns det som!

Sen får man se vad Uppsala har att erbjuda till hösten - det blir nog gött. Och om man har tur kan det ske en annan rolig grej i Uppsala inom kort... Men det får bli en annan historia!

Mina tankar flyger på rätt redigt numera dessutom... Våren börjar närma sig och med det kommer någon form av känslor. Äh, vafan! Som att det skulle ha med årstiden att göra? Nej, men jag är rätt nyfiken på en person just nu och det ska bli spännande att se hur det eventuellt utvecklar sig. Ska ju se till att göra nåt åt saken bara...

-----------------------------------
soundtrack:
"She Bangs The Drums" - Stone Roses

tisdag, februari 24, 2009

"...We've all been changed from what we were"


"Det kostar att ligga på topp" - sägs det. Undertecknad törs nog instämma. Det är ett ganska redigt flängande mellan arbete och teater just nu. Däremellan ska man klämma in vänner, familj och bandet.
Men: "Den som sår skall också skörda!" och om jag har tur så ska mitt slit belönas inom kort... jag säger inte mer om det just nu utan hoppas kunna ha goda nyheter att komma med innan veckans slut angående den saken!

Ibland blir jag helt paff över mig själv när jag tänker på hur långt jag har kommit från den där personen jag var vid 20års ålder. Och jag är tacksam; oerhört tacksam för att jag har tillåtit mig själv att vara den jag är och att jag har vänner som inspirerar mig till detta dagligen. Det betyder allt...

Imorgon kommer sötebrödsdagen i alla fall... GUD, som jag har längtat!
På tal om sötebröd så är det ju FETTISdagen idag. Ja, den heter så - inget annat! Du hörde vad jag sa.

-----------------------------------
soundtrack:
"Smokers Outside The Hospital Doors" - The Editors

tisdag, februari 17, 2009

Det är inte jag som skriker - det är bara mitt hjärta.


Livet går på någon sorts autopilot för tillfället. Pank, hungrig, frusen och allmänt jävla stackars går man runt. Men ändå är jag på ett rätt gott humör. Ändå har jag människor omkring mig som förser mig med värme och kärlek.
Vändingen måste komma snart - jag tror det i alla fall, och när saker och ting känns mer stabila och har bättre rötter i marken under mig så kommer lugnet. Just nu är det bara att ta sig kämpande ur den här tiden. Göra det som krävs. Det finns inte riktigt tid att för att tänka eller känna efter när saker väl händer. Det är väl i små stillsamma moment som dessa som jag får en möjlighet...
Och det jag då känner ibland är en sorts tomhet... eller saknad kanske är rätt ord.
Jag vet att jag är älskad och förstådd av mina nära - men det kommer stunder då jag saknar den där nära intimiteten och tja... ja, men just den där närheten. Den är mer än ett fysiskt begär, även om den gärna tar sig sådana uttryck. En smekande hand längs med ryggen eller bara någon som sover med huvudet på ens bröstkorg...
Men sen kommer jag på att jag fan inte har lätt för den där grejen numera. Att det finns många upptrampade stigar innanför revbenen som ännu inte växt igen för att lämna plats till nya stigar.

Fast man måste ju våga ibland, eller är det inte så de säger?

------------------------------------
Soundtrack: "Obstacle 1" - Interpol

lördag, februari 14, 2009

"And all of those birds would've sung to your beautiful heart..."


Ibland kommer det till mig, och då kan jag bara inte släppa det...
och jag försöker verkligen att förstå hur fan jag kunde vara så jävla dum som sa så - som gjorde så. Ärligt talat: vem fan beter sig på det viset när någon visar upp sina känslor för en?
Ok, det var typ 4 år sen nu... och man ska inte korsfästa sig själv för gamla synder - men jag vet inte... jag vet inte ens om det betyder nåt det faktum att jag är ångerfull och önskar att jag kunde säga förlåt ansikte till ansikte. Jag vet inte ens om det är som så att du ens minns, eller ens faktiskt fortfarande bryr dig om vad som hände under den där perioden.
Men för vad det är värt så vill jag att du ska veta att jag var en feg jävla skit som inte vågade. Och det är jag väl kanske fortfarande eftersom jag inte sagt det rakt ut till dig än...
Men jag önskar att det var annorlunda - att jag hade sagt till dig att du faktiskt var mer än så.

--------------------------------------------------------------
Soundtrack: "And no more shall we part" - Nick Cave & the Bad Seeds

måndag, februari 09, 2009

This is the new shit...


Jahaja - nu var man tillbaka på bloggen igen! det har varit en hektisk period med föreställningar i Uppsala och jobb, jobb, jobb. Nåväl, det är ju sånt jag måste göra för att få lite ordning på det ekonomiska.

På tal om det... hur fan kunde jag bränna loss så jävla mycket pengar förr i tiden när jag heltidsarbetade med schysst lön och allt..? Dessutom var jag ju för faen sambo i typ 4,5 år! Ok, vi hade ju ett lån och sådär så det gick väl en smula där - men att inte ha ett jävla öre på nåt sparkonto när man har varit yrkesverksam i nästan 10 år... ja... vad fan säger man? Gör om, gör rätt - kanske?

Nåja, nu har man i alla fall tagit sina beslut om att göra klokare val framöver och liksom satsa på att bygga upp en sorts trygghet.

Speaking of: jag har märkt hur underbart det är att ha ett hem att komma till som man verkligen känner sig trygg i. Det kan vara nyttigt att vara borta emellanåt och flänga fram och tillbaka. Är väl kanske som den där gamla klyschan säger: "You don't know what you've got 'til it's gone."

Och i hemmet ska det äntligen målas om inom någon månad ungefär. Äntligen slipper jag den hiskeliga gula dagisfärgen! (Sorry, S - men den är verkligen förjävlig...)
Snacka om att man har varit lat med det där och inte fixat upp skiten... men, men - alla ska vi ju bli vuxna någon gång - eller nåt.

Och när vi ändå är inne på skit: Igår här på jobbet så var jag ute på en liten rökpaus (JA - jag har börjat igen men det är i mycket mindre skala!). Sen så skulle jag fimpa i den kruka som står utanför trafikledningen. Det är liksom en liten större modell fylld med grus och sådär. I alla fall så var det en tidning som låg över den, och då tänkte jag att det väl kanske var städarna som ville undvika att det skulle komma en massa snö i den eller så...
Men ack så fel jag tog... När jag lyfter på tidningen så ligger där en värdig 5kilos kloss av exkrementer. Japp - det var alltså någon som skitit i vår askkopp. Bajsat. Gjort sin tarv. Fräscht...
Huruvida det var som så att nöden inte hade någon lag eller om det var någon form av protestaktion mot Flygbussarna förtäljer dock inte historien...

-----------------------------------------------
Soundtrack: "Things Mistaken" - Twothirtyeight

måndag, januari 26, 2009

Vinden har vänt?


Det är fan surdegsdagar nu... En fullkomligt kraschad ekonomi har uppstått pga beslutet att inte forsätta med studierna. Korkat - kan tyckas, men jag ser ingen anledning att dra på mig studieskulder för något jag inte är motiverad till... Då väntar jag hellre evetuellt till hösten för att se om det blir något i Uppsala, eller hur det nu kan bli.

I alla fall så upptäckte jag häromdagen att mitt provanställningsavtal på jobbet hade gått ut. Detta medför ju så klart att jag har bra förhandlingsläge på jobbet. Så jag satte upp krav att få jobba heltid - timgaranti - och kommer få igenom ser det ut som! Så ja... då har man ju säkrat den delen framöver iaf! Bara det att vi har ju släplön, så effekten av det kommer att synas i slutet av mars först... men jaja - skönt att vinden kommer att vända i alla fall.

Speaking of a turn of events... en bekant till mig föreslog att jag skulle på blind date med en av dennes bekanta... Kan ju vara spännande - vad vet jag?
Fan, det är ju ett säkert tecken på att man börjar gå mot vuxen ålder - ens polare börjar köra matchmaking på en...

Nåväl - saker kan ju bara bli bättre, så vi kör väl på?

---------------------------------------------
Soundtrack: "Mirror, mirror" - After the Fall

fredag, januari 23, 2009

"What's my age again?"


Ibland slås jag av det faktum att jag är närmare 30 än 20 numera... För jag menar, jag ser inte mig själv som VUXEN. Visst, jag är vuxen i juridisk mening och råder mig själv osv... men det här med att liksom vara... tja... ni vet, en fårad herre - eller liksom nån som skulle kunna vara med i en Gillette-reklam. OK, det kanske skulle ha andra orsaker än just med min ålder att göra - men vafan ni hajar vad jag menar!

Dock blir jag så jäkla påmind om siffrornas makt när jag befinner mig på krogen eller hemmafest och man står och pratar med folk som är just 20 eller strax under. Även om jag inte har någor problem att socialisera så blir jag ändå en smula påverkad... och jag känner mig en smula... tja... gammal!
Eller ta en sån sak som när man befinner sig i nån form av raggläge med en ung dam som är just 20 eller strax därunder. När man väl får reda på hur det faktiskt ligger till med unga damens ålder så drabbas jag av nån form av gubbsjuke-skam eller liknande.
Detta trots att åldersskillnaden inte är så jäkla stor - vi snackar väl max 8 år eller nåt - plus att det nog i majoritetens ögon inte är någon direkt kiddy-filler-warning på G eftersom man trots allt fortfarande är "ung" vid 27 års ålder.

Men det är liksom något som är i görningen nu när man står nånstans mitt i livet. Det är som att jag befinner mig i en brytpunkt mellan ungdom och mandom. det har liksom uppstått andra prioriteringar i livet - kan tyckas normalt, men jag väl rannsakar mig själv tycker jag mig finna fler och fler tecken som tyder på en viss sak...

Jag börjar tycka att krogen känns överskattad.
Jag LÄSER verkligen DN numera om jag får tag på den.
Jag har slutat röka.
Jag säger: "one-night-stands är inget för mig längre..."
Jag säger: "jag vill ha en KVINNA - inte en flicka."
Jag ska börja jogga. JOGGA!
Jag har bokat rådgivningsmöte med min bank.

Är det detta som kallas 30årskris...?

----------------------------------------------
Soundtrack: "The Dam at Otter Creek" - LiVE

onsdag, januari 21, 2009

Heja pappa?


I debatten gällande jämställdhet kommer ju gärna frågan om pappaledighet upp som en het potatis.

På Metro.se kan man idag läsa hur krönikören Hillevi Wahl diskuterar turerna fram och tillbaka kring detta.

http://www.metro.se/se/article/2009/01/20/13/0117-65/index.xml

Något som brukar göra mig ledsen/irriterad/förbannad angående diskussionen är hur män som då tar sitt ansvar helt plötsligt glorifieras och får någon sorts guldmedalj för att de faktiskt bryr sig tillräckligt om sitt barn för att vara fysiskt närvarande!

OK, det är som så att en familj kanske drabbas hårdare ekonomiskt av att mannen tar ut sin föräldraledighet eftersom män i regel tjänar mer än kvinnor - MEN! Det finns ju något som heter planering och så vitt jag vet så ploppar inte ungen ut på direkten i ren Alien-style utan man har ju i runda slängar 9 månader på sig att lägga upp den närmsta framtiden.

Vill man sen vara lite matematiskt lagd av sig (intressant tankegång av MIG som precis fick G på Matte B - men bare with me!) så kan man ju tänka som så att eftersom kvinnor i regel tjänar runt 80% av vad män gör så är man ju nästan +/- 0 när mannen tar ut ledigheten... Så då vet ju vi hur det funkar rent ekonomiskt för det andra könet.

Nåväl - det avgörande i det hela tycker väl jag är att jag ställer mig frågande kring hur man som pappa inte tar ansvaret för sitt barn?

Jag menar det är lite samma grej angående föräldrar som överger sina barn. Just det med att den som förväntas ta mest ansvar är modern. En far som överger sina barn ses självfallet som beklagligt/förjävligt beroende på vilka ord man vill ta till...
En mor som däremot överger sitt barn är ju faktiskt helt SINNESSJUKT! Det är en skandal av gigantiska proportioner och hon kommer att kastas i helvetets eldar osv... Märkligt att detta inte tillämpas på män... Eller är vi inte lika viktiga för barnen, kanske?

Ja, det kan tyckas märkligt att jag som faktiskt inte är förälder själv sitter och tycker en massa om detta.. men, men...
En väns syster som är tvåbarnsmor sa en sak till mig för kanske något år sen som dock befäste min åsikt i föräldrafrågan. Hon sa som så att den enda skillnaden mellan en mor och en far när barnet väl är fött är att kvinnan kan välja att amma. Om hon avstår från detta (för det finns faktiskt andra alternativ som fungerar) så spelar de faktiskt på samma regler - de har samma kärlek och tid att kunna ge barnet, rent teoretiskt alltså. Sen är ju bara frågan hur många som vill ställa upp rent praktiskt...

--------------------
Soundtrack: "It's been a long time" - Rakim

tisdag, januari 20, 2009

No Money = No Funny


I dagens Metro kan man läsa angående färsk forskning som visar på att "Stenrika män ger sin partner fler orgasmer".

Det var väl i och för sig ingen jättenyhet att status är en rätt avgörande grej när det kommer till dirty dancing... Men att det just är sizen på plånboken som gör sitt är ju en intressant sak.

Jag undrar dock hur många av dessa orgasmer som är äkta? Jag menar, hur har undersökningen gått till? Å andra sidan... vad skulle kvinnorna i studien tjäna på att ljuga om den ändå görs anonymt? Eller jag antar att den var anonym.

http://www.metro.se/se/article/2009/01/19/18/1512-65/index.xml

Oavsett vilket så ställer det en rätt jobbig fråga:
Är det alltjämt som så att man (förlåt, jag menar KVINNOR)rent generellt söker en sexpartner som är en lämplig avelskollega?
På nåt vis trodde och hoppades jag att vi hade separerat sex från rätt mycket biologi/evolution och fokuserat mer på själva njutningen...
Eller jag hoppas i alla fall att det är så i huvudsak.

Nu kan man ju komma med argumentet att de rika männen bevisligen ger kvinnan fler orgasmer, men se jag tror att det handlar om någon form av projicering på ett sätt...

Det är en sociofysisk grej, eller vad fan man ska kalla det. I och med att kvinnan känner sig "tryggare" med den rike mannen pga dennes status och ekonomiska säkerhet så kanske hon släpper av mer och är mer "öppen" för det som händer i bingen.

Jag kanske har fel, vad vet jag..? Vad säger ni kvinnor?

Jag har dock rätt svårt att tro att storleken på min... plånbok kommer att avgöra min sexuella färdighet...

-------
Soundtrack: "Universal Mind Control" - Common

söndag, januari 18, 2009

"Cocaine is a hell of a drug!"


Jag säger då det: Det där med droger är en jävla ambivalent grej... Mmmkay, det är dåligt för dig egentligen, mmmkay... Men fan vad livet kan bli mycket roligare i vissa stunder! Sen vet man ju rätt upp och ner att det är en jävla massa musik, böcker, poesi och allt möjligt konstnärligt som skapats under influensen av någon illegal substans.
Nu har ju till och med bin fått upp ögonen för partydroger...

http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/utrikes/article4153718.ab


Själv har jag lyckats bli av med en av mina laster i alla fall. Jag har inte rökt en cigg eller brukat nikotin överhuvudtaget på en vecka nu och det känns tamejfan riktigt bra. Jag menar, om det någon gång ska vara dags att bli nyttig så är det väl nu när man börjar närma mig 30... Jag tror fan att jag kommer att köpa joggingdojor till och med nu i månadsslutet! Haha! Snart börjhar jag väl använda Regaine också...

Äh! Jag kommer att vara skitsnygg när jag är 30 - vänta och se!

lördag, januari 17, 2009

Ett nytt år - en ny karriär

Jag tog beslutet efter det nya årets inträde att inte fortsätta med mina studier på Sthlms Uni.
Detta pga av bristande motivation, helt enkelt. Dessutom blir jag inte inspirerad av lärarna på institutionen - alldeles för ojämn nivå. Och med tanke på vilken känslomänniska jag är så påverkas jag rätt rejält av det faktum att Sthlm är en synnerligen död studentstad.

Så planen är då alltså att arbeta på tills hösten kommer... väl där framme vid de gula lövens ankomst så kanske jag pluggar igen. Men jag kommer nog inte att vara kvar i Sthlm då - snarare att jag nog hamnar i Uppsala. Det är något med den staden som gör att jag känner mig hemma... fan vet vad det är... nåt med det sociala klimatet. Sen har jag kanske goda möjligheter att bo i ett kollektiv där med gamla folkis-kompisar. Troligen så kommer jag att söka Genusvetenskap och kanske (hör och häpna!) Religionshistoria.

Just det där sistnämnda är lite lustigt... jag har alltid haft en fascination för religion, trots att jag aldrig har varit troende. Jag borde dock passa rätt bra som en katolik... ungefär som Dennis Leary's karaktär i "Rescue Me". Ni vet - standardversionen av yankee-irish som dricker lite för mycket, svär (men har dräpande humor), boxas och troligtvis har en komplicerad relation till sin hustru och sin älskarinna. Ja, ni vet typen...
Nåväl - jag har på nåt sätt alltid intresserat mig för hur vi människor har sökt efter svaren i olika former av myticism och gudabilder.

På tal om Gud: undertecknad ska vara med som statist/körmedlem i Uppsala Stadsteaters uppsättning av "Knutby" under våren! Någonstans får man börja...

Jo, jag tror ju som sagt att det lutar åt Uppsala längre fram under året. Jag får något konstigt (men behagligt) lugn i kroppen varje gång jag åker dit.
Stockholm i all ära, men det är något som gör att jag mår konstigt här... och jag behöver nya intryck känns det som.

Den som lever får se...

Soundtrack: "One" - Enter the Hunt