Det är inte jag som skriker - det är bara mitt hjärta.

Livet går på någon sorts autopilot för tillfället. Pank, hungrig, frusen och allmänt jävla stackars går man runt. Men ändå är jag på ett rätt gott humör. Ändå har jag människor omkring mig som förser mig med värme och kärlek.
Vändingen måste komma snart - jag tror det i alla fall, och när saker och ting känns mer stabila och har bättre rötter i marken under mig så kommer lugnet. Just nu är det bara att ta sig kämpande ur den här tiden. Göra det som krävs. Det finns inte riktigt tid att för att tänka eller känna efter när saker väl händer. Det är väl i små stillsamma moment som dessa som jag får en möjlighet...
Och det jag då känner ibland är en sorts tomhet... eller saknad kanske är rätt ord.
Jag vet att jag är älskad och förstådd av mina nära - men det kommer stunder då jag saknar den där nära intimiteten och tja... ja, men just den där närheten. Den är mer än ett fysiskt begär, även om den gärna tar sig sådana uttryck. En smekande hand längs med ryggen eller bara någon som sover med huvudet på ens bröstkorg...
Men sen kommer jag på att jag fan inte har lätt för den där grejen numera. Att det finns många upptrampade stigar innanför revbenen som ännu inte växt igen för att lämna plats till nya stigar.

Fast man måste ju våga ibland, eller är det inte så de säger?

------------------------------------
Soundtrack: "Obstacle 1" - Interpol