"What's my age again?"

Ibland slås jag av det faktum att jag är närmare 30 än 20 numera... För jag menar, jag ser inte mig själv som VUXEN. Visst, jag är vuxen i juridisk mening och råder mig själv osv... men det här med att liksom vara... tja... ni vet, en fårad herre - eller liksom nån som skulle kunna vara med i en Gillette-reklam. OK, det kanske skulle ha andra orsaker än just med min ålder att göra - men vafan ni hajar vad jag menar!

Dock blir jag så jäkla påmind om siffrornas makt när jag befinner mig på krogen eller hemmafest och man står och pratar med folk som är just 20 eller strax under. Även om jag inte har någor problem att socialisera så blir jag ändå en smula påverkad... och jag känner mig en smula... tja... gammal!
Eller ta en sån sak som när man befinner sig i nån form av raggläge med en ung dam som är just 20 eller strax därunder. När man väl får reda på hur det faktiskt ligger till med unga damens ålder så drabbas jag av nån form av gubbsjuke-skam eller liknande.
Detta trots att åldersskillnaden inte är så jäkla stor - vi snackar väl max 8 år eller nåt - plus att det nog i majoritetens ögon inte är någon direkt kiddy-filler-warning på G eftersom man trots allt fortfarande är "ung" vid 27 års ålder.

Men det är liksom något som är i görningen nu när man står nånstans mitt i livet. Det är som att jag befinner mig i en brytpunkt mellan ungdom och mandom. det har liksom uppstått andra prioriteringar i livet - kan tyckas normalt, men jag väl rannsakar mig själv tycker jag mig finna fler och fler tecken som tyder på en viss sak...

Jag börjar tycka att krogen känns överskattad.
Jag LÄSER verkligen DN numera om jag får tag på den.
Jag har slutat röka.
Jag säger: "one-night-stands är inget för mig längre..."
Jag säger: "jag vill ha en KVINNA - inte en flicka."
Jag ska börja jogga. JOGGA!
Jag har bokat rådgivningsmöte med min bank.

Är det detta som kallas 30årskris...?

----------------------------------------------
Soundtrack: "The Dam at Otter Creek" - LiVE