Kulturåtervinning?

Det verkar vara en sorts kulturåtervinning som sker nu i bakvattnet av den finansiella krisen.
Produktionsbolagen inom musik och film satsar på koncept som redan har vunnit marknaden en gång för att garantera en inkomst. Såväl Sahara Hotnights som Timo Räisänen har ju nyligen släppt coverplattor och nu kan man läsa på dn.se om remakes av 80-talsklassiker som Ghostbusters & Karate Kid.

Kommer detta att bli resultatet? Att konsten är så pass kommersialiserad att den måste ha en framgångsprognos? Kommer all sorts experimentell kreativitet att dö ut till förmån för så kallade säkra kort?

Inom teatern finns ju en del bra exempel på detta när man antingen sätter upp klassiker för jämnan - oftast då något av Strindberg eller Tjechov - alternativt låter självaste jävla Colin Nutley sätta upp Cabaret med den trogna musan Helena "Min-största-talang-är-att-snora-när-jag-grinar" Bergström i en av huvudrollerna.
Visserligen kan jag tycka att en hel del av det äldre materialet verkligen är klassiker. De bär på något evigt men kan oftast dra fördel av att moderniseras till vår tid, så till vida de inte har tidlösa strukturer som t ex Alfhild Agrells Räddad.

Men jag undrar hur det ska gå för den nya konsten? Vem ska ge de nyskapande kreatörerna utrymme?

Visst har det ofta varit som så att fria grupper alltid byggt underifrån med en DYI-inställning, men när marknaden bara skriker ut kapitalismens lovsång så börjar man ju undra... och med tanke på att gemene man verkar föredra att gå på just Cabaret eller Sune så kommer ju inte det finansiella stödet från massorna till avantgarde. Visserligen uppstår inte god konst ur uteslutande pengar, men det underlättar...

--------------------------------------------------
soundtrack:
"Escape Artists Never Die" - Funeral for a Friend