Flanell & nostalgi

Var ute i Vallentuna i helgen och hängde med syrran. As usual blev det "Reality Bites" på DVD med tillhörande snask. Herregud, vad jag kan längta tillbaka till 90-talet... Musiken, stilen, den icke-kommersiella inställningen... ja, fan - det var bra mycket skönare på den tiden känns det som. Men jag menar - klart att man idealiserar den tiden eftersom man hade sin "ungdoms glansdagar" då samt att man har sitt soundtrack där. Mycket minnen...

Men bara en sån sak som att Winona Ryders Lelaina är hur jävla snygg som helst i sketen t-shirt och mjukisbrallor. Det behövs inte sminkas upp eller porras till. Inte en tillstymmelse av läppglans, push-up eller nåt annat dravel.
Och det var liksom inga ansträngda poser eller tillhörigheter som behövde marknadsföras på nåt vänster. Steve Zahns homosexuelle karaktär Sammy är verkligen en PERSON och inte nån sexualitet som ska vridas och vändas på eller bli helt till sig i brallorna över Prada-väskor eller några som helst stereotypa "bögmanér" överhuvudtaget. Det var liksom ingen GREJ!
Och inget fördömmande kring det att Vickie (Janeane Garofalo) antecknar ner sin sexpartners i sin svarta bok och att hon är uppe i sisådär 70 st. Ingen horstämpel eller nånting... Kan ni tänka er att den grejen skulle göras i en film idag? Ok, finns säkert undantag som bekräftar regeln, men vi vet ju alla vart skåpet står med moralen idag - inte minst när det kommer till hur kvinnors sexualitet stigmatiseras om och om igen.
Sen finns där såklart anti-hjälten i Troy Dyer (Ethan Hawke) med slusklooks och grymt sköna citat. Men hans sexyness ligger liksom på ett annat plan och det är framförallt hans humor som är grejen!
ok - jag vet att jag sätter upp den här filmen på en piedestal... men försök att se det från min synvinkel: Jag är så evinnerligt trött på den ytlighet som präglar allt jag ser och upplever idag. Tamejfan allting är bara t-shirts numera. "Varsågod - köp en livsstil!"
Jag menar: vad faaaen är grejen med "emo" egentligen??? När blev det en jävla frisyr?
Så mycket skönare när man bara kunde nöja sig med jeans och t-shirt liksom... kanske en och annan flanellskjorta också, såklart!

Och musiken... ååååh! MUSIKEN! Jag är så vansinnigt sugen på att dra igång en 90-talsrock klubb igen. Bara schysst musik från 90talet, kanske någon som kör låtar akustiskt, bra bärspris och bra häng. Ingen jävla klädkod och grejer...

Sen ska väl tilläggas att jag är lite sucker för den sortens romantiska utveckling som försiggår i "Reality Bites"...
Ja, herregud... Det är för vackert!
Kan man inte få träffa på någon underbar person som bara trivs och är skitsnygg i just slabbiga t-shirts och nonchiga jeans? Eller vafan.. hon får väl ha på sig vafan som helst, men liksom inställningen ska finnas där... att det verkligen inte spelar någon jävla roll.

Och nej - jag bryr mig inte alls om du är lite skitig i håret eller inte har sminkat dig idag... om du nu trivs med att vaxa benen eller tvärtom - fine by me! Kan låta lite klyschigt men... det som gör dig vacker är helt andra grejer än det som Veckorevyn vill få dig att tro.
Tro mig...

------------------------------------
soundtrack: "All I Want Is You" - U2