Konsten att vara konstig

Min farsa anser att jag har lite för många järn i elden hela tiden och oroar sig för att jag ska bränna ut mig eller så.
Är det kanske som så att jag engagerar mig i lite för mycket prylar?
Å andra sidan - om jag inte skulle hålla på med allt detta med teater/musik/whatever skulle jag nog bli smått galen...

Men det är onekligen skönt att kunna ha dagar där man bara ÄR. Ni vet - ensamma och egna dagar. En stilla promenad runt Vinterviken och sen en kaffe på cafét med en god bok i sin ensamhet.

Det låter ju verkligen vuxenpoäng deluxe, men jag uppskattar verkligen de stunderna. Kanske är det därför det är så skönt att komma ut till landet (Vallentuna) emellanåt där allting går lite långsammare? Där det viktigaste för stunden är att snacka skit med syrran, käka gott käk och leka med hundarna?
Ibland så längtar man ju till ett sådant liv, eller åtminstone att man skulle kunna ha 50/50. Äta kakan och behålla den, ni vet...

Men det kan vara värt att tänka på - att inte brinna ut i förtid. För jag har ju så jävla mycket som jag vill göra och säga!

Fast det är klart... jag har ju hela livet på mig!

---------------------------------
soundtrack:
"So sorry" - Feist