Hjärtat brister alltid på söndag...

En del saker känns så uppenbara, men lik förbannat krävs det att någon annan ska säga det för att de verkligen ska få betydelse. Någon annan måste kasta den där stenen för att den verkligen ska sjunka...

Tankarna har ju funnits där tidigare, nu har de bara blivit bekräftade. Nu får vi se vart detta leder, helt enkelt. Det kan i vilket fall som helst enbart bli bättre. Fokuset är att det ska bli just bättre... det är allt jag kan begära av mig själv i dagsläget. Allt det andra får komma varteftersom.

Jag saknar mig själv i vissa stunder. Under allt det förställda och bedövade.
Dags att vakna nu, kanske?